lördag 31 januari 2009

lilla lilla sjukstugan

El madre är sjuk, typ influensan. Det är tur att jag är sjukskriven och är hemma, för med så hög feber är det horisontellt läge som gäller. Jag har lagat mat, värmt vetekuddar och hämtat alvedon och vattenglas. Hit och dit. Nu ligger hen och sover i min säng, så att hen är nära mig om hen behöver något. Det är mysigt. Fast inte för henom då, som har frossa och allt möjligt om vartannat. Snart måste jag gå och inhandla mat. Fader är i Åre och åker skidor i solen, så vi har ingen människa med körkort i huset. Syrran har flytt till staden och tycker att det är lite jobbigt att bära hem mjölk och äpplen, så det är jag och min kånk som fixar biffen senare. Med Mark Levengood då. Hens bok är så rolig att jag skrattar hela vägen till affären och tillbaka, jag lovar. Hejs.

fredag 30 januari 2009

did you ever imagine the last thing you'd hear as you're fading out was a song

Jag önskar att jag hade ett par riktigt bra hörlurar. Ett par så stora, täta och dyra att man inte ens vågar kolla på dem i affären. Jag vill ha ett par hörlurar som stänger ut allt ljud och låter mig vara ifred med alla nyanser i introt till arriving somewhere but not here. Det går inte utan att stänga ute omvärlden. Den enda gången det varit nära att hända mig var i somras när vi var på bilsemester. Jag och syster min sov ensamma i en liten stuga på våra vänners landställe. Hen somnade fortare än kvickt. Inte jag, som till tröst hivade upp musikspelaren och lurarna jag snott hemifrån. Inte koss-lurar. Lite större och kanske bättre. Kanske inte alls ett dugg bättre, men det var de. Rätt och slätt.

Det var helt tyst i den lilla stugan och jag låg som en planka på rygg och stirrade på trätakets ådringar och kvistmärken. Alla nyanser nådde fram utan att bli störda en endaste liten sekund. Jag hörde allt och kunde koncentrerat följa varje melodislinga, varje ton, varje ord av texten. En morgon på bussen med motorljud, irriterande människor och allmänt knarr kunde inte någonstans mäta sig med en tyst friggebod mitt i natten.

Någonstans är jag också rätt övertygad om att det krävs hörlurar för att uppnå denna höjd av upplevelse. Det är alltid något som låter. Datorn surrar, fläkten går eller syrran lyssnar på youtube-klipp genom laptopens inbyggna högtalare på andra sidan pappväggen. Det är kanske när jag är ensam hemma och kan dra upp ljudet ordentligt, så att det lägger sig över allt kraffs, och för mig själv bevisar att det faktiskt går att dansa till Porcupine Tree (eller annat valfritt band, allt bra går att dansa till om man är på humör!) som det kan komma i närheten av nivån jag söker. Det händer inte heller speciellt ofta. Och apropå det... snälla, rara, söta världen. Släpa ut mig på ett ställe där man kan dansa. Helst redan imorn.

bokeh, i love you

Det här med bländare. Valet och kvalet. Bilderna nedan är tagna med olika bländare. Det gör att den ena blir aningen skarpare över vattendropparna (detta kan också förklaras med att jag eller autofokusen sjabblade, men denna förklaring känns bekvämare) då mindre bländare ger längre skärpedjup och den andra (med större bländare och alltså kortare skärpedjup) har snyggare, mer diffus bakgrund. Vilken väljer jag?


De delar av bilden som är ur fokus brukar i fotosammanhang kallas för bokeh. Ju större bländare desto rundare form. "Snygg bokeh" betyder i min värld väldigt klara, runda prickar. Nedan: bokehregn.

Inte för att detta är alls intressant för icke-fotonörden (och inte för fotonörden heller för den delen, eftersom hen troligen redan är bekant med allt detta), men ändå... Alla (förutom Stevie Wonder etc.) kan se bilder och uppskatta dem eller ge fan i dem. I slutändan handlar det om vad gemene man föredrar, bildmässigt, I guess. Egentligen vet jag nog ingenting och snackar bara en massa strunt. Glöm det.

torsdag 29 januari 2009

landet där (nästan) alla tjejer bor

Kvällen har spenderats hemma hos Tove. Sminkkväll. En tjej, en trevlig sådan, var där och visade massor av färgat pulver i olika burkar. Sminkkväll. Jag har aldrig varit typen som sminkar mig. Det händer aldrig, för varför skulle det? De enda gångerna jag sminkat mig har varit när jag ska uppträda med dansen, och då har det alltid varit kvantitet som gett pluspoäng. Nu var det kvalitet som gällde och jag kände mig som en elvaåring vid ett bord fullkantat av fullvuxna damer med massor av frågor om ditten och datten medan jag undrade vad fasiken en foundation egentligen var till för.

Det hela var, för min del, ett besök i girltown. I alla fall den delen av tjejvärlden jag knappt besökt. Jag identifierar mig visserligen inte så hårt som kvinna att jag känner ett behov att passa in där, men det är ändå något som skiljer mig från de övriga honorna. De där fina små burkarna i alla dess färger. Ett samtalsämne. Något att oja sig över. Det där som gör en utekväll speciell? Hur som helst. Jag såg ut som ett frågetecken. Anledningen till att jag var där var för att ha trevligt, vilket det också var. Sminket gav jag blanka fan i. Det är ändå bara dyrt och kladdigt. Typ.

Sedan gick det upp för mig att vi faktiskt skulle sminka oss. Jag hade fått för mig att vi mest skulle bli förevisade smink, inte att vi skulle genomgå hela proceduren. Men så var det. Egentligen var det väl ett bra sätt att visa upp skiten på, vad vet jag. Alltså började vi från början: en rengöringskräm, ansiktsvatten och sedan en hudlotion. Efter det var det dax för foundation, vilket jag troligen fann mest obehagligt. Kladd över hela ansiktet? Jag antar att det är till för att ge en jämn hudton. Det vill jag påstå att jag redan har, så det går fetbort. Om man ville dölja något var detta läget att pyssla lite med en concealer. Sedan puder, för att ta bort blänket som foundationen åstadkommit. Ögonpennan, vilket kom näst, var min störtsa utmaning och fick mig att känna mig mest dum. Hur lätt är det att måla ett rakt streck, gärna så tunnt så möjligt, på flexibel hud, med ena ögat stängt? Ögonskugga, rouge och mascara (jag har redan svarta ögonfransar!) följde i snabb följd. Läpparna var det enda jag kände någorlunda kontroll över. Det är som att lägga på vilket lypsyl som helst, right?

När det hela var över och noggrannt applicerat hade det gått två timmar. Vi hade haft trevligt, men vi hade sminkat oss i två timmar. Här var jag rätt glad över att inte vara en tjejig tjej eftersom att det innebar att jag inte behövde oroa mig för vad något skulle kosta. Varför skulle jag köpa något? Varenda gång min blick råkade hamna i spegeln framför mig fick jag lust att skratta. Jag ser ut som en skräcködla i smink enligt min egna väldigt objektiva bedömning. Fast nu, några timmar senare har det antagligen hunnit mjukna till sig lite, för det ser inte lika hemskt ut. Nej, jag gillar mig själv bäst au naturelle.

Moi en make up:

pappas flicka


Jag tror att jag alltid har varit pappas flicka, i alla fall lite mer än min syster. Hen är ingens flicka. Hen är sin egen. Det är jag också förstås, men ändå finns det likheter, gemensamma nämnare mellan mig och min far som placerar mig, eller oss, inom ramarna för detta pappas-flicka-fenomen. Ju äldre jag blir, desto fler pappa-prylar anammar jag. Till exempel är det hen som lärt mig tycka om vita bönor i tomatsås. Ja, de man gräver ur en konservburk. Jag tycker det är helt underskattat.

Den senaste prylen är ljudböcker. I årtionden har hen legat med hörlurar på båten medan jag och mamma fnyst och begravt oss i riktiga böcker. Å, så smal man kan vara. Det började med Stieg Larsson i bilen i somras, och nu när jag går hemma själva, sjukskriven och dan, måste jag påstå att ljudböcker är en fenomenal uppfinning. Helt plötsligt är det inte supertråkigt att gå på promenad helt själv, att laga mat själv och fixa med hemmets tusen prylar. Efter att nu ha lyssnat igenom Stieg Larsson (för andra gången på under ett år) letar jag igenom de titlar pappa släppt på min nya 1TB-hårddisk. Jag väljer Mark Levengoods senaste "Hjärtat får inga rynkor" och småfnissar hela bussresan in till stan. Det är perfekt.

Det som ändå måste vara den bästa gemensamma nämnaren är vårt intresse för historia och vårt totala nörderi runt Svensk historia och framför allt det svenska kungahuset. Hanna och Emmy hade rätt kul i skolan när vi skulle ha historia och läraren ett antal gånger förklarade att "vi ska inte lära oss hela kungahuset från Gustav Vasa till idag, det är det ingen mening med" och jag satt där och kunde exakt just det. Härom veckan när vi var ensamma hemma och satt vid köksbordet och pratade ringde mamma.
"Vad gör ni?"
"Vi diskuterar vilket årtionde Karl X gick över stora bält."
Mamma skrattade lite, men så konstigt var det nog inte, för att vara oss vill säga. Vi valde varsitt årtionde och självklart hade någon av oss rätt. 1650-tal. Jag minns dock inte vem.

tisdag 27 januari 2009

don't you turn around

Är i ett totalt virrvarr. Allt jag vill göra handlar om att hantera bilder. Allt! Jag vill sätta in bilder i album (projekt:fotoalbum, har kommit fram till juli 2006), bläddra igenom hög efter hög, framkalla nya och bläddra igenom vänners flickr-arkiv. Och bilddagboken-arkiv, fast det är inte fullt så njutbart. Jag vill gärna skapa nya bilder också, och väldigt gärna med min Chinon. Gårdagens kurs och dagens fotosession gav lite inspiration misstänker jag. Jag längtar till sommaren (överraskning?) och färgens återkomst i färgfotot. Jag längtar efter ett fast vidvinkel så jag inte behöver känna mig fullt så inträngd hela tiden. Jag längtar efter framtiden.

favvisar från ems:




och favvisar från daniel:


Notera mängden bilder från Finland (mellersta emmy-bilden och båda daniel-bilderna). Ja, jag längtar dit också.

mot farsta strand

Igår kväll började kvällkursen i fotografi som jag och Daniel gett oss in på. Den började sent och slutade senare, vilket resulterade i ännu senare hemkomst. Jag antar att det är värt det, en gång i veckan, för det verkar som om kursen blir riktigt givande. Läxa till nästa vecka var att planera och genomföra en fotografering på ett tema. Jag spånade lite och valde sen tema tunnelbana. Fråga mig inte varför. Det är intressant med hatkärlek vilket kanske är hela essensen runt vardag. Vad vet jag.

Alltså gick större delen av idag ut på att släpa Emmy runt halva gröna linjen. Eller, vi köpte på oss te och kanelbullar och rullade söderut, vände och hoppade av där det passade oss. Lite synd är att om jag ska göra tema tunnelbana att det inte är juni. Det är så fint att åka i delarna ovan mark när det är lummigt och somrigt utanför. Dock tror jag att det material jag fick ihop idag räcker. Hoppas. Det var dock väldans fint med sällskap och någon som kunde modella (och hålla nyinköpt Abbey Road-mugg!!).

Nu äter jag naturgodis (som vi hittade i hötorgshallen) och letar efter armandsur med Beatles-motiv på ebay. Jag behöver en klocka, vilket jag inte haft på många år, och vill verkligen ha en coolig en. Sedan blir det springa av. Skönt. Hejs.

söndag 25 januari 2009

söndagspromenad


Hela helgen har jag befunnit mig ute i världens ände och lugnet det erbjuder. Kanske blev det lite för mycket lugn, för jag måste påstå att lördagen var rätt mycket crap. Att sova för länge ger inte energi utan ger snarare motsatt effekt. Det tog alltså ett bra tag inpå dagen innan vi påbörjade helgens mission, att måla om ett skrivbord som snart ska flytta in hemma hos mig (det ska ske stor omorganisering). Det är tur att Daniel tycker om att måla, för jag upplever det på helt motsatt sida av känsloregistret. Blä, kort sagt. Vi hann med ett lager på lördagen och ett idag, söndag. Förhoppningsvis har vi hunnit halvvägs. Och snyggt kommer det bli. Inte mycket tack vare mig själv.

Och ja, idag, efter att ha målat lite till, gick vi en promenad. Vädret är verkligen skit. Jag kan inte nog uttrycka mitt missnöje. Snälla, tillåt mig att vara lite tjatig för jag saknar sommaren något fruktansvärt mycket! Att titta på bilder från Finland, studenten och allehanda sommaräventyr gör inte saken lättare. Jag längtar så jag kan spricka! Värme, lummiga träd, kortbyxor och lunch i gröngräset.

fredag 23 januari 2009

dunk dunk dunk

Det här är en jävla skitdag. Jag bara vet det. Det hänger i luften. Kanske avgjordes det redan när jag vaknade med ett dunkande huvud. Jag gick och la mig med huvudvärk, då tycker jag att den ska gå över under natten. Det är hela poängen! Ska försöka ta tag i dagen... snart. Det består mest i att fixa och dona med prylar här hemma innan jag möter Ems och Tuss i stan. Och sedan ska jag åka hem till Daniel. Då kommer det nog kännas bättre. Jag hoppas det i alla fall.

torsdag 22 januari 2009

torsdagsbestyr

Idag hade jag ett inbokat möte med min husläkare för att höra vad hen hade för förslag på åtgärd angående min nuvarande livssituation. Alltså att jag inte kan jobba eftersom jag blivit för stressad och spänd. Det var väldigt lättande att hen inte ville göra den kompletta fysiska undersökningen med blodtryck och (hu) blodprov. Jag, med mina underbara fobier i släptåg, hade inte gillat det och definitivt inte liggandes avsvimmad på ett dammigt golv, vilket brukar vara hur såna experiment slutar. Nej, det stod ganska snart klart att jag får en ny psykolog. Jag avslutade min KBT-behandling i augusti och trodde då att jag var klar med psykiatrin på ett bra tag. Åtminstone ett år, men det har inte ens gått sex månader! Om tre veckor introduceras jag för den tredje psykologen/behandlaren i raden. Hurra!

Efteråt åt jag och mor lunch (hon brukar följa med som kompletterande informationskälla på mina psykrelaterade sjukbesök), sushi! Sedan åkte jag in till staden för att träffa Tuss och fika. Det var väldigt trevligt. Ungefär exakt vad jag behövde just då. Te och en halv prinsessbakelse. Och Albin såklart.

På kvällen anlände min nya vinterjacka, den första på nästan fyra år. Halleluja! Och ännu bättre blev det med ett lönebesked. Jag fick mer för de pinande dagarna i december än jag räknat med. Tackar tackar!

onsdag 21 januari 2009

djävulskap i ett provrum

Ett av mina missions för dagen var att gå till det lokala "köpcentrumet" och söka efter en sport-bh. När jag kommer dit visar det sig vara rea av oanade mått och jag lyckas hitta ett par jeans i min storlek för en liten peng och en fin skjorta. Sedan plockar jag på mig ett antal vanliga bh:ar i olika storlekar (eftersom det börjar störa mig rejält att inte veta vilken storlek jag faktiskt har, och inte veta om det med rätt storlek faktiskt skulle kunna vara bekvämt) och marscherar mot provrummet. Det jag faktiskt hade kommit för, bh:ar av den mer sportiga modellen, fanns inte alls i det utförandet jag tänkt mig. Väl i provrummet kunde jag konstatera ett antal intressanta saker.

För det första var byxorna för stora. Sist jag provade och köpte jeans fick jag ta flera storlekar större än normalt för att få på mig dem, och nu behöver jag helt plötsligt en mindre storlek än den jag hade från början? Jag klagar absolut inte, men det är så skumt. I övrigt var byxorna fina så jag vart sådär lagom förbaskad när jag kom ut igen och inte kunde hitta en endaste stl 36 i samma modell fastän jag var säker på att jag sett ett par innan jag gick till provrummen.

För det andra kunde jag också konstatera att bh-mysteriet lever vidare. Jag provade tre olika storlekar, med olika band- och kupmått. Ingen var bekväm. Och ingen var uppenbart för stor eller för liten. Sedan när jag väl stod där, naken och dan i det underbara ljuset de alltid har i provrum, insåg jag att mina nyckelban sitter olika högt. När jag böjde på ryggen för att lägga dem på jämn nivå med varandra insåg jag att jag böjde mig åt det håll som jag de senaste fem åren (minst) burit min väska. Axelremsväska, handväska eller en tung bag, you name it. Jag har alltid känt mig väldigt obekväm att bära väskor på höger sida och alltid vetat att det inte är bra för ryggen och blaha blaha.

Nu hoppar min hypokondriska sida helt exalterat och skriker "skolios! skolios!" Det är fint. Då kan de tankarna få sällskap med bröstcancer och hjärtproblemstankarna. Härligt, härligt. Dock är min realistiska sida tillräckligt o-galen för att jag ska hålla mig lugn. När jag gick därifrån (tomhänt fastän skjortan faktiskt var väldigt fin) hade jag självklart väskan ändå på höger sida. Det är väl aldrig för sent att bättra sig?

tisdag 20 januari 2009

slask.slask.slask.


Dagens promenad var värdelös om jag ska jämföra med de när det var klart och soligt.

Ändå hade den lite substans. Skönt att röra på sig. Härligt med frisk luft. Spännande med Stieg Larsson. Igen!

fade to black, mm

Oh, Zeromancer. Det är ett sånt där band jag snubblade över, tyckte var bra, och promenerade vidare. För mig är musiken, texterna, väldigt peppande och väldigt förbannade samtidigt. Alltså funkar de för vilket humör jag än är innesluten i för ögonblicket. Det är positivt. Die of a broken heart, Raising Hell, Fade to Black och så vidare och så vidare. Superduper.

Igår tog jag mig till staden för att köpa en ny usb-hub eftersom min gamla 1) glappar 2) är seg och 3) bara har fyra portar. Med en ny hårddisk och X andra usb-anslutna tillbehör till min laptop ser skrivbordet ut som ett väl tilltaget råttbo av sladdar hit och dit. Jag och Daniel ägnade alltså några minuter i går kväll åt att reda ut oredan och försöka lägga allt bakom skärmen istället för brevid. Så att jag slipper se den. Underbar lösning! Underbart! Hum.

Och apropå det har jag fört upp "ny laptop" som andraplats, tror jag, på min att-spara-ihop-till-lista. Först ligger ett nytt objektiv, of course. Det slog mig att den här burken snart är tre år gammal, och segare än jag vill ha den. Anyhow...

You've got a thousand wounds to heal
You gotta stop thinking nothing's for real
Electric shock won't bring you back
You're fading baby
You fade to black
The world doesn't change in a day
The world doesn't change it
The world doesn't change in a day

söndag 18 januari 2009

den här veckan har jag...


... försökt bada Kelso helt själv. Eller, försökt och försökt. Jag har badat henom. Hen var smutsig. Detta är resultatet.

... ätit födelsedags-sushi med Emmy. Varför kan du inte ha lov jämt?

... druckit varm choklad på café Tjärleken på Tjärhovsgatan. I love it. Udda femtiotalsmöbler och grammofonmusik.

... varit hemma med mig själv.

... gått på promenad med Stieg Larsson som bästa sällskap.

... konstaterat att en immig lins är en gullig lins (men sen ska den torka!)

... ätit årets första semla med söt-Ida.

... liftat med Schottis.

... fnittrat i sängen med filurer.

... varit hemma hos min älskade, finaste Daniel och haft det mysigare än på länge. High Fidelity är helt klart med på top fem bästa filmerna. Det är Daniels polaroid-skapelse och min hand. Creds till baby!

fredag 16 januari 2009

those were the days my friend

Jag ägnade delar av gårkvällen åt att flytta all möjlig bråte från datorn, som börjar bli smått full, till en av mina externa hårddiskar. Det är då man hittar gamla klenoder, gömda i en mapp någonstans i en labyrint av mappar. Jag var ju så logisk när jag var yngre.

Hur som helst. Det mest intressanta jag hittade var bilder från min scouttid, årgång 2003 och där omkring. Jag har sett bilderna tusen gånger förut, ändå blir jag lika glad och överraskad varje gång. De är ovärderliga! De där scoutåren var de när jag hade det som roligast i mitt liv. Kanske var det nyhetens behag, eftersom jag som trettonåring upptäckte att scoutgruppen var den enda där jag kunde slappna av och våga ta fram bitar av mitt jag. Det var en omöjlighet inom skolans benhårda väggar. Det fanns en anledning till varför jag och Elin räknade ner timmarna till klockan sex nästan varje måndag i skolan. Så tack och lov för scouterna och allt jag fått uppleva där. Förhoppningsvis kommer det mer, även om det inte ser sådär fruktansvärt ljust ut just nu.

Eskadersegling 2003! Jag, Elin och Tecla hade en avanti för oss själva och hade the time of our lives. Och det var verkligen sådär, som på bilden. Jag satt på akterluckan och var pajas, hopp-i-land-kalle och allt-i-allo. Tecla styrde och Elin var superwoman i mitten som bredde mackor och vanligtvis fick skota om jag inte minns helt fel... Någon gång varje dag lämnade jag akterluckan för att använda förtampen som huvudkudde och ta mig en lur. Det spelade ingen roll om det var läns eller hård kryss - jag sov.

På bilden nedan kan man faktiskt skymta Tuss. Och utan sin vanliga uniform. Vi polade med Lizzie, den gröna lilla skutan, där Tuss, Teclas bror Johan och SoS var besättning.

Bilden nedan måste också vara från denna eskader. Trädet jag sitter på är en död makapär som går långt ut från land. Ledarna hade en idé om att vi alla skulle tränga oss ut på trädet så att de kunde ta en cool gruppbild. Sagt och gjort. Vi var en hel del folk, så i slutändan var det rätt många kilo som vilade på de grenar som höll stammen uppe. Jag bestämmer mig för att hasa ner lite på en gren och lämna plats uppe på stammen och lyckas självfallet med konststycket att halvt rasa i vattnet. Jag blir doppad till midjan eller bröstkorgen innan jag häver mig upp på grenen, och då, precis då hörs ett högt KNAK! Jag, som satt i säkerhet och redan var blöt, och ledarna på strandkanten kunde inte sluta skratta åt jag vet inte hur många (men många) panikslagna scouter som kämpade för att komma iland. Det var kul.


Lite senare samma sommar, SerieStrip, distriktsläger och det största vi varit på. Vi slogs med näbbar och klor för att få åka med, eftersom patrullscouterna från början hade tänkt uteslutas, eller jag nu ska uttrycka det. Vi var åtta stycken som skrev upp oss och åkte iväg som en liten patrull. Sen fick vi diska hela veckan, men hade superkul ändå. Vi busade jättemycket (och fick skäll när vi inte gjorde det) och fick en ledare att tillbringa varje natt med sin cykel i tältet. Bland annat. Fast egentligen var vi nog rätt beskedliga. Ovan tycker jag att jag och Elin är jävligt lika. En snubbe sa till mig en gång att hen trodde att vi var systrar.


Ovan: jag vet att jag fyllde år på det här mötet, men hur mycket? Fjorton tror jag. Jag vågade inte befinna mig i närheten av vattnet i rädsla för att bli ikastad (den traditionella födelsedagspresenten). Under veckan hade det varit någon utmaning eller tävling som bara jag, Elin och Ida varit med på, och alltså var det bara vi som fick tårta. Bra tajming!

Senare på hösten, paddlingshajk. Här Emmy är beviset på att jag faktiskt har paddlat långa sträckor ;) Jag och Tecla var vårt vanliga radarpar. Vi var åtta scouter 13-14 år och en ledare som höll sig på ytterkanten och mest hade handlat maten och bestämt färdrutt. Annars klarade vi oss helt själva, och det var en coolt känsla då.

Sommaravslutning 2004, jag och Ida badar med kläderna på. Vi fick ett ryck efter brännbollsmatchen, sprang iväg och skrek och hoppade i. Det är i alla fall vad jag minns, att det var väldigt galet. Jag gillar galet.

Den här bilden togs när jag inte var med, men jag älskar den ändå. Go Elin!

torsdag 15 januari 2009

kvällning

Tog upp en stor mugg te och lite glass upp på rummet alldeles nyss. Det är en väldigt bekant ritual samtidigt som det märks i rörelserna att det var ett tag sen sist. Nu ska jag lyssna på Stieg Larssons Flickan som lekte med elden och inte göra något särskilt. Dagens mission har varit promenad, tvätt och så vidare. Allt genomfört. Prick i protokollet. I morgon är en ny dag. Jag vill smaka årets första semla snart. Helst med vaniljkräm. God natt.

Israel, dag åtta - Tel Aviv och Jaffa


Sista dagen i Israel tillbringade vi i Tel Aviv-Jaffa. Jaffa är den gamla staden och Tel-Aviv den nya. Nu är de ihopväxta utan tydlig gräns. Den här dagen hade vi bättre väder än någon annan på hela veckan. Nästan 20 grader och sol! Underbart. Vi åkte först till Jaffa för att besöka en loppis. Och förresten är det lite underbart att loppmarknad heter flea market på engelska. Bisarr direktöversättning egentligen, och helt sann.

Vi stod ett tag och såg ut över medelhavet.

Utsikt mot Tel-Aviv.

Frenetiskt fotograferande.

Mirre och Rosa. Happy happy!


Vi gick mot loppisen genom en marknad. Hur många marknader besökte vi egentligen, totalt? Tusen?


Den blå gitarren!


Världens minsta lilla bongotrumma...

Syrris i en affär.


Köpte en klocka i den här stilens porslin. Jag ville ta med mig hela högen hem, så fint var det.



Många undernärda katter överallt. Jag ville gosa med dem (saknade Kelso rätt rejält vid det här laget) men... naej.

Loppis!

Efter att ha vandrat runt på loppisen ett tag körde vi in till Tel-Aviv för att gå på ännu en marknad.

Vi hittade Daniels gata!!

Marknaden vi hamnade på var en lång, nästan oändlig, gata full av stånd. Det såldes bland annat jordgubbar som såg helt otroliga ut. Vi bestämde oss dock för att vänta till i sommar. Suck.





Efter att ha kommit igenom marknaden var vi rätt hungriga och började leta efter ett ställe att äta på, gärna pizza. Det tog hur lång tid som helst. Till slut släpade vi oss fram och var villiga att käka nästan vad som helst, men som tur var hoppade ett pizza-ställe upp på trottoaren. Kosher-pizza!

Dock var pizzorna mycket större än vad servetrisen sa, varpå vi beställde några fler än vi behövde. Jag kan aldrig käka en hel pizza själv, så jag hade kunnat skippa min beställning och sno några slices från de andra. För de skar upp den i förväg i köket. Det borde svenska pizza-bagare också göra, så att det är fritt fram att käka. Pizza är så segt att skära upp själv. Hur som helst var det supergott.

Efter maten rullade vi ner till stranden. Mission var inte att bada, men att mysa lite.



Jag, Daniel och Mirre kunde inte låta bli att känna lite på sanden. Den var så finkornig att den kändes som vätska.





Det var ungefär 20 grader i vattnet, inte alls farligt, och vågorna kept coming in.

I det här läget tänkte jag att tack och lov för autofokus. Jag hade kameran i ena handen och skorna i den andra, så annars hade allt blivit crap. Eller så hade min solgula skor eventuellt blivit stulna. Tack och lov för autofokus.

Syrrans bild, både ovan och nedan.


Vi var glada och ville inte gå därifrån.

Daniel demonstrerar glädje.


Nu längtar jag fruktansvärt mycket till sommaren. Jag skulle absolut inte ha något emot att vara där en sommardag med 30 grader och några grader varmare vatten.

Sedan hade vi sand mellan tårna som vi försökte sopa bort så effektivt så möjligt.

Vi ville återuppleva ett av våra minnen från 1999: en glassbar vid stranden i Tel-Aviv. Vi hamnade på ett ställe som i alla fall serverade glass. Jag bad om lite grädde på toppen och de verkade kunna läsa mina tankar eftesom glassberget var krönt av ett gräddberg. Just the way I like it! Sedan satt vi där i solnedgången och åt glass.


Jag vill uppleva den där solnedgången igen, men en annan årstid, för det blev snabbt rätt kallt. Och det kändes ännu lite kallare eftesom vi åt glass.


Vi gick tillbaka till bilen och passerade en Banksy-målning. Det var lite coolt att se en i verkligheten. Vi spenderade sista kvällen i Israel med att packa, vilket var en riktig utmaning med alla prylar vi lyckats plocka på oss.

Sedan gick vi upp ungefär innan vi gått och lagt oss för att åka hem. Bilder från Zürich, dagen därpå: