projekt:fotoalbum II

Nu har jag sorterat bilderna från 2005 och 2006. Det känns som om det tog en evighet, samtidigt som det gick fortare än jag väntat mig. Nu ligger bilderna i alla fall i två, nästan helt, kronologiska högar på mitt skrivbord. Nu är det bara två år kvar. Härligt härligt.

grått tråk

När snön täckte marken kunde den fungera som en väldigt fin illusion av hur vacker världen kan vara. Idag är allt bara grått, med några undantag. Jag har längtat hela veckan efter helgen då jag är hemma på dagen och kan fota i dagsljus, men vad? Allt är grått. Monokromt. Lera, ruttnande löv och blä. Jag har nog med abstinens men dåligt med motiv. Det ska verkligen bli underbart att komma ner till Israel. Det blir helt nya miljöer, helt nya fototillfällen. Splendid!

Till råga på allt ringde chefen och sa att jag får jobba imorn. Superbra, men egentligen inte alls. Jag som hade tänkt baka lussekatter, fortsätta vila upp mig, sova ut. Det blir inget av det nu. Det som tröstar mig är att jag börjar någorlunda sent, att jag slutar relativt tidigt och att jag tjänar pengar. Men det är fortfarande inte något lussebak, och ingen riktig sovmorgon. Fasiken.

samedi! saturday! lördag!

Igår var det lördag. Lördagar brukar vara bra. Det var denna också. Precis som det var meningen. Jag, Ida och Daniel skulle bara ta det lugnt och göra saker vi tycker om att göra: äta sushi, se på film och snacksa.

Transportsträcka.

Nya kameror måste undersökas.

Sushi sushi sushi.

Sushi är galet gott.

Ida.

Jag när vi ser på film.

Tomtenissen Daniel innan vi skulle ut och traska.

När vi kom hem igen mitt i natten anlände också mappa från kvällens festligheter. Pappa började baka bröd och mamma började sno ihop en pepparkaksdeg. Klockan tio över ett AM.

projekt:fotoalbum

Mitt stora projekt känns för tillfället snarare gigantiskt. Varför? Jag fick hem alla framkallade bilder idag. Det var tio kuvert, fullproppade. Visserligen var en del till moder också, men ändå. Ni kan inte gissa hur stor den högen blev. Det kändes otroligt häftigt att ha lite mer än tre år dokumenterat i en hög framför sig, men samtidigt otroligt överväldigande... För allt ska ju ordnas i kronologisk ordning, först och främst, och sedan petas in i album. Det kommer ta en evighet. Tur att jag i princip är arbetslös igen då och har gott om tid.

jul jul, strålande jul!

Jag har kommit ordentligt i julstämning nu. Det enda jag kan tänka på är glögg, lussebullar och julpyssel. Någon gång mitt på dagen bestämde jag mig för att idag skulle jag göra nejlikeapelsiner, och på måndag, min första riktigt lediga (eller arbetslösa, beroende på hur man ser det) dag, ska jag baka lussekatter. På hemvägen storhandlade jag och kära moder, och då passade jag på att inhandla ett par hyacinter, så där stod jag sedan i köket sedan och planterade om blommor och pillade med nejlikor. Här ska det bli ordentligt med jul!

Nikon D90 plus toss är likamed sant

Dagen D, den var egentligen igår. Jag lovar. Efter jobbet var det raka spåret in till staden för att införskaffa årets julklapp, till mig själv. Snubben i fotobutiken tyckte att det lät som en saga att både jag och Daniel skulle få varsin ny kamera. Det tyckte jag också. Det är det egentligen. Jag mår bara så otroligt dåligt just nu att jag inte riktigt märker av det. Men det är jävligt kul att ha en ny kamera. Och trevlig är den, riktigt trevligt, vad jag märkt hittills. Jag bara känner inte lyckan riktigt än. Jag är upptagen med att ta djupa andetag så att jag ska överleva jobbet till helgen. Sedan tar min plan slut.

Bilder tagna med nya kompanjonen. Igår:

Första första första bilden.

Fika fika fika.

Canon EOS 40D och Nikon D90 var namnet. Notera att jag kan släppa ena handen och låta autofokusen (!!) göra jobbet. Det är man inte van vid.

Ikväll:

"Hey, I just got myself a new camera"-bilden, fast solo!

Kelso the cat höll mig sällskap medan jag brottades med uppdatering av lightroom etc för att kunna hantera de nya filerna.

världen: why don't you just shoot me?!

Den här dagen har varit ett rent helvete. Det räcker med att säga att arbetsdagen var jobbig och lite jobbigare än vanligt. Inga detaljer förutom att hela min arbetssituation kom och sparkade mig i arslet och sen kändes det inte lika kul längre. Jag vill inte bli arbetssökande igen.

Trött. Kroppen har varit igång stressad de senaste åtta timmarna. Det snöstormar. Det är kallt. Raka vägen till staden, försöka inhandla vettigt mellis vilket resulterade i hälsomässig pannkaka. Corny, godis, lussebulle och yoghurt. Mandarinerna i väskan rörde jag inte. Hej, jag heter toss och är sockermissbrukare. Jag vet.

T-centralen är alltid lika underbar i rusningstrafik, och Solna hade aldrig varit charmigare när jag tog mig mot mötet med min coach. Hen ställer alla de där jobbiga påståendena och frågorna jag inte vill men behöver höra. Idag är verkligen inte rätt tillfälle. Jag anstränger mig för att inte börja gråta och klarar det galant. Det är granit i bröstet, men jag är van.

Jag stressar tillbaka för att hinna med en snabb buss hem och får ändå stå och vänta längre än vad som är okej eftersom det är snöstorm. Det är bara för mycket. Det snöar och det snöar. Rakt framför mig, ut från busskuren, står världens vackraste och kalaste lilla träd helt inklätt i snögardiner, med tusen billyktor som susar förbi. Det gör lite ont att det är så fint.

Tack och lov fick jag skjuts från bussen. Jag är helt slut. Gråtfärdig. Och jag ska till jobbet i morgon bitti och jobba åtta genomstressade timmar tills min kropp är så spänd att den inte går att spänna upp igen. Sedan ska jag köpa en ny kamera.

vinter

När jag borstade tänderna i går kväll slog det mig att vi har trätak i vårt badrum. Ett faktum jag inte funderat vidare mycket över förut. Nu slog det mig. Och att det snöade och var tillräckligt kallt för att flingorna skulle ligga kvar på takfönstret.

Idag har jag mått rätt mycket bättre. Jag har lyckats duscha (vilket av någon anledning alltid blir ett bad ändå) och klarat av en promenad i bomullen. Det var så vackert ute att stackars lilla jag som inte orkat hålla i en kamera på flera dygn fullkomligen kämpade mig ut genom ytterdörren. Väl där gick det fint. Fick till och med exponera pyttelite med min Chinon också.

Jag som vanligen fullkomligt avskyr snö tyckte den här gången nästan om den. Kanske därför att jag inte hunnit uppleva årets första "pulsa genom skogen klockan sex på morgonen"-scenario än. Kanske för att jag börjar bli trött på att min värld som fotoobjekt varit rätt monoton på sistone, snö gör sig trots allt rätt bra på bild. Men fråga mig igen efter jul och jag kommer garanterat svära långa ramsor över den.

struktur!

Detta är bilder du kanske sett förut. Detta är bilder med några gemensamma nämnare som gör dem annorlunda de flesta andra av mina bilder. Dessa är uppbyggda av en Chinon 1000s, Auto-chinon 55/1,7 och film. It's as simple as that. Och jag tycker att de blir annorlunda. Det är strukturen. Strukturen! Ser du? Om man klickar på bilderna blir de i alla fall lite större och det blir kanske enklare att se vad jag menar. Annars bor de ju alltid på flickr.

Jag och Ida på en vårpromenad. Notera tussilagon i mitt knapphål om du kan.

Min syster i ett alldeles ovetande ögonblick.

Daniel på ett fik. Jag älskar att man riktigt ser hur filmen tar slut där till höger. Det är så äkta. Så definitivt.

På ensampromenad i Finland i somras.

Ett ögonblick som bara hände och aldrig kommer igen.

smittsamt

Hej, det är Therese. Klockan är två på natten mellan onsdag och torsdag. Magsjukan har anlänt! Så lät jag när jag ringde jobbets telefonsvarare efter att ha tillbringat den senaste timmen med att göra saker man inte talar om i möblerade rum. Sedan somnade jag om och hoppades att det skulle gå över snart. Nu är det snart två dygn sedan, och ja, det har blivit bättre. Jag kan ju sitta upp utan att må illa nu, eller hur?

Detta är ju en av de fruktansvärda nackdelarna med att jobba på förskola; alla härliga bakterier som svärmar. Jag var rätt förberedd, men ändå inte tillräckligt på hur jobbigt det är att bli helt uttorkad och aldrig kunna dricka nog med vatten för att slippa den outhärdliga huvudvärken. Jag var inte helt beredd på hur mycket illamående, feber och darrningar det skulle innebära. Jag var inte helt beredd på att jag inte skulle klara av att stå längre än några tiotals sekunder första dagen. Tack och lov blir det bara bättre nu, och det som var riktigt illa varade inte speciellt länge. Jag har varit med om värre.

tove&emmy

Det fanns en gång i tiden tre år av mitt liv där vardagen till stor del bestod av två filurer. Speciellt det sista året. Då var det lite jag, Emmy, Tove-stuk. Sen var det Ylva och Helena också, men de var jag inte lika nära, även om de också var väldigt härliga och trevliga personer.

När jag gick det där gråa och plågsamma sista året på gymnasiet tänkte jag mest på hur mycket jag ville bli av med skiten. Tro mig, det finns skräckfyllda ögonvittnesskildringar av hur jag uttryckte mitt förakt över väntan på studenten. Ungefär. För mig innebar den tillgång till friheten och inte så mycket mer. Jag tror inte att jag stannade upp en enda gång för att reflektera över att det faktiskt fanns en väldigt bra del av min vardag som jag faktiskt skulle gå miste om.

Tove. Människan som inte kan uttrycka en negativ åsikt om någon person, minus några lärare som borde byta yrke av en väldigt uppenbar anledning. Hen är alltid positiv, ser framåt och är full av energi. Dessutom är hen en utav de mest sociala personer jag träffat på. Nu pluggar hen spanska i Valencía.

Emmy. Klok, snabbtänkt och med excellent humor. Alltid med på alla konstiga upptåg. Färgglad! Hamnade av någon outgrundlig anledning på KTH i Kista. Helt oförståeligt för mig som aldrig varit något fan alls av naturvetenskap.

Men det konstigaste av allt är att vi inte ses varje dag längre. Kilar upp till 7eleven på rasten och köper te till överpris, förbannar vissa lärares uppenbarliga oduglighet i sin yrkesroll, gömmer peppercakes i skåpet och trycker oss i gemensam stelfrusenhet mot skolans element - de få som var igång.

Kort sagt: Tove, kom hem nu för i helvete! Jag saknar dig! Och Emmy. Min Yellow Submarine-film ramlar ner i brevlådan snart. Då bör vi vara redo med te och lussekatter.

mänskliga rättigheter. inte viktigt, vi tar det imorn?

Jag var hemma två komma fem dagar förra veckan för att det blev lite för stressigt, med mitt stressiga heltidsjobb i ekorrhjulstillvaron. Nu är det andra dagen jag jobbat efter en femdagarshelg, ungefär, och jag är spänd i hela kroppen. Det är något att tänka över.

Och det här gör mig så oerhört ledsen. Jag blir inte ens förbannad. Jag blir bara så oerhört ledsen över att folk kan vara så trångsinta. "De ska inte få igenom sitt förslag bara för att det inte var vi som la fram det även fast vi egentligen håller med." Fucking jävla kristdemokratshelvete som sitter som en stor slempropp i vägen för utvecklingen. Nej, justja. Så får man inte skriva. Politiskt korrekt ska man vara. Förlåt, förlåt. Det jag egentligen menade var att... attans vad synd att man inte kan komma överens... Det var ju dumt. Eller så säger man som SSU (?)

Den blöta prideparaden 2008. Där kd som enda riksdagsparti uteblev. Någon förvånad? Inte?

småsaker

Natten mellan fredag och lördag råkade jag bita mig i kinden. Stället där jag bet har svullnat lite vilket har gjort hela kinden mer lättbiten. Nu börjar det göra rätt ont.

Jag försöker få Kelso att förstå att jag bara försöker hjälpa henom att inte ramla ner från mitt knä, men det är lite svårt så hen biter mig istället.

Just nu känns det lite bra för jag vet hur jag ska ordna en perfekt efterrätt och söndags-treat till mig.

Kodnamn ungjäveln förstörde min middag.

Det är 37 dagar och fyra och en halv timma till julafton.

fotomässan 2008

I lördags smet jag, Ida, Emmy och Daniel iväg till fotomässan. Det var väldigt trevligt, om än rätt tättbefolkat och hysteriskt. Jag fick klämma lite på ett antal olika kameror, bl a D3:an, vilket var intressant. Jag skulle aldrig kunna använda den kameran, enbart på grund av vikten. Det är ju tur att jag aldrig lär bli proffs, för i så fall skulle jag behöva börja träna. Bättre utrustning == tyngre utrustning.

Vi snurrade runt lite bland utställningarna också. Eftersom jag läst och hört lite mycket om Mattias Klum på sista tiden var det hens utställning som fick mest tid tilldelad sig, vilket den också var värd. Många bilder kände jag igen, men de gjorde sig så otroligt mycket bättre uppblåsta och upphängda med en dedikerad spotlight än i en tidning. Överlag kändes det otroligt fint varje gång man såg en bild i extra stort format. Det är så maffigt på något sätt.

Supermånga utställningar. Hade bara Stockholmsmässan varit lite smartare i sin planering av fika/pausställen hade jag gärna stannat ett tag till och kollat på bilderna.

Kompanjon:Ida.

Kompanjon:Ida #2

Väl ute ur folkvimlet tog vi vägen över söder mot Gamla Stan för att vila upp oss med lite fika.

Det enda riktigt positiva med de gamla t-banevagnarna (och röda linjen också, i och för sig) är att de är så små att chansen finns att man kan få en hel vagn för sig själv... då börjar man klättra!

Ida igen igen igen.

Fikaställe i Gamla Stan som jag inte kommer ihåg namnet på. Kanske ska de vara glada för det, för jag skulle nog bara rekommendera det stället till min värsta fiende (ja, jag blir kranky när det är dålig service på ett service-ställe). Men inredningen var trevlig.

Antiklimax: snöblandat regn idag.

när jag är hemma

När jag är hemma with nothing to do, ungefär som i dessa sjukdagar, brukar jag göra alla de där sakerna jag aldrig annars hinner med. Det som hela tiden blir nedprioriterat.

Igår såg jag på gamla videoband från när jag var yngre. För ovanlighetens skull valde jag bort alla när jag är cirkus två år och jollersöt, utan såg de som skildrar mig som 14-16 år och tonårsfjantig. Här är jag och fader som spexar strax innan vi ska klä granen julen -05. Varför har jag aldrig såna där grejer runt huvudet längre?

Idag skrev jag årets jul-önskelista. För första gången hade jag chansen att göra det på min nyfungernade skrivmaskin. Jolly good!

Heartattack in a Layby - Porcupine Tree

Jag visar er några rader ur en av mina favoritlåtar för att förklara varför jag låter den snurra, om och om igen, medan mina händer inte kan sluta darra och min puls sluta skena.

I could do with some fresh air
Can't breathe too well

I guess I'm just burnt out
I really should slow down
I'm perfectly fine but
I just need to lie down

yellow submarine är temat på ebay

Så kom den dagen (igår) då jag insåg att jag var trött på faktumet att den enda versionen av The Beatles Yellow Submarine (filmen alltså) som jag äger är en liten fil av skitdålig kvalitet på min älskade stationära laptop. Something had to be done! Alltså rannsakade jag de flesta internetbutiker jag kunde komma ihåg men kom ganska snabbt fram till att den var slut-slut. Alltså att hela upplagan är slutsåld, typ. Alltså såg jag bara en enda utväg. Jag visste att det skulle innebära en hel del extra problem, inklusive stor risk för distraktionsmoment, men jag kastade mig med huvud före in i det - den eviga härvan som är ebay.

Och mycket riktigt så sitter jag här nu och har vunnit två auktioner (för självklart blev jag distraherad). Först en supercool kortlek med Yellow Submarine-motiv för lite under fyra pund som just nu befinner sig England. Och sedan själva filmen (för även om jag blev distraherad glömde jag inte bort mitt main purpose med utflykten). Den fick jag för knappt en dollar. Och den är i Thailand just nu. Härligt, härligt.

Jag var nöjd och belåten ett bra tag, tills vi (jag och Daniel alltså) tänkte till lite. En dvd för under en dollar. I Thailand. Tänk, tänk, tänk. "Eh, det lär ju vara en piratkopia." kläcker hen ur sig, lagom till att datorn är avstängd och vi ligger i sängen med mission: att somna. Tack och lov var jag på så pass gott humör at the moment att jag fortfarande inte bryr mig om ifall hen har rätt. Jag bryr mig bara om ifall den fungerar eller inte. Och oroar mig för hur jag ska betala för skiten.

kelso två år

En liten del av denna dag har inte varit komplett kodynga, nämligen min lilla Kelsokatt. Idag fyllde hen två år, vilket firades med pompa och ståt (nästan).

På eftermiddagen, när jag var hemma och vilade, låg hen med mig i soffan och var hur mysig som helst... men väldigt misstänksam mot kameran, som vanligt.

Självklart skulle hen också få en tårta. Två våffelhjärtan med leverpastej emellan och med grädde på toppen. Kanske skulle vi haft två ljus, men skulle inte det bli lite väl crowded på det lilla hjärtat?

Grädden var helt klart mest poppis! Jag hade till och med fixat fram en present som hen lekte med under hela middagen. En tunnel med massa titthål och hängande bollar i. Jag antar att hen gillade den?

ge mig arsenik!

Kort sagt: den här dagen har varit skit. Visste jag det redan när jag vaknade? När jag kom ihåg att jag drömt om att hålla reda på ett stort antal barn hela natten? När jag väl anlänt till min arbetsplats slog det mig rätt fort. Först som en sammanbiten inneslutenhet då jag bara gjorde det som skulle göras och inget mer. Ingen kommunikation, inget långsiktigt. Bara det som måste göras just nu. Sedan en kamp för att inte börja gråta. Sedan tårar och insikten att hur lite jag än har råd och hur mycket jag än vill klara av det måste jag åka hem. Nu. För jag kan inte ta hand om ledsna och gråtande barn när jag själv sitter mitt i röran och går upp i sömmarna.

Det tog ett tag att ta sig hem. Jag har ätit, sett lite på film, somnat till filmen och läst. Jag lyssnar på Håkan Hellström och skriker med i texterna. Och jag har sjukanmält mig till i morgon. För jag skakar fortfarande i hela kroppen. Och jag hoppas att ingen underbar familjemedlem kommer hem och skäller ut mig för att jag inte städat efter mig i köket. För då kommer jag börja gråta på stört igen.

mina favoritdofter

1. Te. Det finns sällan bättre än att stoppa ner näsan i en nyöppnad påse löste. Färgglatt safari, klassiskt earl grey eller underbara rabarber grädd - det spelar ingen roll! Jag kan sitta med näsan i en teburk hur länge som helst utan att tröttna.

2. Barnhuvuden. Det kanske låter makabert, barnhuvuden, men luta dig fram när du har en knodd i knäet och dofta i dess hårbotten. Det luktar så mjukt, varmt och vackert. Barnhud över huvud taget doftar underbart.

3. Kelso. De flesta katter är inpaketerade i underbart doftande päls, men jag vill påstå att Kelsos päls är bäst av alla! Det är hens speciella doft jag bara älskar. Min lilla kelsokatt.

4. Daniel. Denna människa har en hud, och en nacke, som inte är av denna värld när det kommer till väldoftande ting. Det är som att äta vaniljglass med kolasås, hela tiden, och aldrig tröttna. Han luktar inte vaniljglass, men det är så det är, så det känns. I love it.