lördag 28 februari 2009

fredag på söder. jag älskar söder.


I fredags åkte jag och Daniel till hufvudstaden för att träffa Emmy och Simon. Sånt är alltid trevligt, och så även denna dag. Vi skrattade och åt goda mackor på 44:an. Det finns ytterst många bra saker med det stället. Hela temat till exempel. Eller målningen bakom herrarna på bilden ovan. Toaletten är kanske inte lika mycket att hurra för, men unik och cool på sitt eget sätt (och den här gången fanns det faktiskt en toaring, halelujah!!). Se bild nedan.



Simon lämnade oss för andra roligheter, och vi gav oss ut på södermalm för att leta lite i second hand-butiker. Alltså, jag vet inte vad som har hänt med hela begagnat-trenden. Är inte halva idén med det att det ska vara billigt? För mig känns inte ens myrorna speciellt billigt längre (i och för sig kostade kavajen jag köpte inför Israel bara 60 spänn, men ändå), och då ska vi inte tala om dessa boutiqer. Det är ju nästan så de är. Dock måste jag ändå medge att denna hade ett innehåll av uppenbar hög kvalitet och mycket snygga kläder. Jag blev helt förälskad i en solgul sommarklänning som jag fortfarande tänker på. Det känns som om hela budgetprylen mer och mer faller undan för det faktum att man ska skaffa ett unikt plagg som ingen annan har, och att det faktiskt är coolt att ha något second hand. Synd bara att jag inte har råd att köpa något fint, ens då. Just nu tänker jag mycket på det eventuella utbudet av kjolmönster i tygaffärer.


Strax efter att vi partat med Emmy fick jag årets blodsocker-low och vi skyndade mot bussen hem. I bilen på väg hem till Daniel från bussen satt jag helt inne i mig själv och tänkte på helt udda saker. Tänk hur många vägskyltar det finns egentligen. I världens ände, där Daniel bor så fint, är varenda väg markerad med en liten skylt. Det finns vägbulevarningar och hastighetsförmaningar på minsta lilla väg i hela Sverige. Hur många skyltar är det egentligen, sammanlagt? Och vad skulle hända om al-qaida kom och plockade ner ett stort antal skyltar? Man har ju hört att de är några styckna, så om det jobbar riktigt duktigt på det kanske det kan förmå vägverket (och staten) till en riktigt fin extrautgift? För jag menar, om man som privatperson vill köpa en skylt kostar det ju antagligen mer pengar än vad åtminstone jag själv skulle uppskatta. Där någonstans började tankegången kännas aningen bisarr...

torsdag 26 februari 2009

konsten att framkalla... eller printa

Åh, just denna sekund känner jag mig så lycklig! Den senaste veckan har jag verkligen inte mått bra alls. Jag har varit apatisk, deppig och mer hypokondrisk än vanligt (har minst tio hål i tänderna och en hjärntumör), men det är inget som en lyckad framkallning inte kan råda bot på!

Efter att all hysteri (läs: min hysteri) runt filmrullen som inte gick att dra tillbaka ordentligt hade lagt sig lyckades jag släpa mig iväg till ett fotolabb där snubben bakom disken rynkade ögonbrynen och gick in med kameran i mörkrummet. Knappt en halv minut senare kom hen ut med filmen i ena handen. "Den var visst tillbakarullad" Hen fick en spontan kram, så glad blev jag! Nu har den alltså till och med blivit framkallad.

Detta är alltså tredje rullen jag tar med min fina lilla Chinon, och jag tror att jag börjar få till det. Ett mirakel är ju att alla bilder på rullen kom med. Alla 24 (25!) finns där, klart och tydligt. Jag öppnade ju kameran?! På endast en bild kan man ana att något sådant skulle skett, och det utan att bilden är kvaddad. Det är ett mirakel! Dessutom kan jag konstatera att de flesta bilder på rullen är fullt godkända, alltså att exponeringen blivit bra och att kompositionen inte är helt åt skogen. Det är stor skillnad mot de föregående rullarna. Ett litet uppsving kanske också beror på att filmen är av bättre kvalitet och inte bara något jag grävt ut från längst bak i kylen.












För några dagar sedan fick jag hem två tjocka kuvert med framkallade digitala bilder. Redan innan jag fick hem dem hade jag svurit ett antal gånger över företagets oduglighet. Deras hemsida och bilduppladdningsfunktion är galen. Galet dålig. Gräslig. Och ja, Tuss, den är baserad på java. Jag hade redan bestämt mig för att det här var sista gången jag skulle använda deras tjänster.

När jag sedan öppnade kuverten insåg jag hur otroligt rätt jag hade haft i mitt nya löfte. De flesta bilder såg helt okej ut, men de som var tagra med högre ISO var mycket kornigare än i datorn. Ja, det blir självklart en skillnad när man printar ut en bild, men inte kan den vara så stor? När jag sedan bläddrade fram till bilderna från Israel fann jag att vinjetteringen på min bild av The Dome of the Rock och Klagomuren hade bytts ut av något som liknande ett drag med en väldigt bred pensel i paint. Det är svårt att förklara hur det såg ut, men tänk dig att det inte fanns någon övergång från mörk- till ljusblått. Där var en kant. Jag blev smått furioso. Jag kommer aldrig beställa bilder därifrån igen, ever. Det enda de är bra på är priser och det räcker tyvärr inte. Stryk under och feta "tyvärr" då jag är superfattig och ändå älskar printade bilder.

onsdag 25 februari 2009

these are a few of my favourite things...


Jag lyckades efter mycket grubblande leta fram dessa glas från min barndom. Jag minns dem väl, fyllda av blandsaft eller mjölk. Det var så länge sedan jag såg dem sist att jag inte kan placera dem i huset vi bor i nu, utan endast i mitt barndomshem. Och jag älskar den här typen av dricksglas, de med mönster och figurer på utsidan. Detta är en samling som bör utökas!

Övriga saker jag önskar mig extra mycket just nu (förutom sommartider, hej hej) är en jordglob, A photographer's life: 1990-2005 av Annie Leibovitz, Stockholm från ovan av Jeppe Wikström och en Ken Follett-bok till. A place called freedom. Böcker är bra. Den som slukas för nuvarande sväljer jag med hull och hår.

torsdag 19 februari 2009

every you every me

Från och med lunchtid idag kommer ett rutnät av händelser inträffa. Jag ska försöka hälsa på min gamla arbetsplats. Hoppas de släpper in mig. Jag saknar barnen jättemycket och är väldigt nyfiken på hur de har utvecklats och ser ut nu för tiden. Sedan har jag en date med Ida i fotolabbet på henoms skola. Jag åker hem till Daniel för att träffa henom, äta middag och sova. När jag vaknar imorn är det raka vägen in till staden för att simma och äta sushi med mamsen. Efter det hade jag tänkt hitta ett ställe att lämna in min ledsna Chinon på. Jag hoppas verkligen att just den biten blir av, och att jag hittar någon som kan fixa problemet. Det vore väldigt, väldigt tråkigt att förlora alla bilder på rullen. Alltså, ett rutnät. Allt går i ett.

I övrigt sover jag för lite eftersom jag nu ordenligt kommit in i handlingen i Ken Folletts senaste bok, World Without End. Jag ligger och läser tills förnuftet som bankar mig i pannloben (?) får sin vilja igenom. Sedan ligger jag vaken och funderar över historien och karaktärerna. Jag har läst 150-200 sidor och den bild jag hittills fått av karaktärerna är att de är mer tvetydiga än de i föregångaren, Pillars of the Earth. Det finns en relativt klar bild av vilka som är goda och onda, men det finns mer gråskala än vanligt. Hittills har ingen genomond, sadistisk typ dykt upp. Ingen William Hamleigh.

onsdag 18 februari 2009

baby, did you forget to take your meds?

ska Placebo spela på en festival i Hässleholm i maj. De är inte det bästa bandet för tillfället, men det har funnits tillräckligt många ögonblick i mitt liv då jag avgudat dem att jag inte vill låta det här tillfället slinka undan. Lite trist är att Steve Hewitt inte är trummis längre, hen blundade när hen spelade (!!), men ändå. Det är Brian Molko! Nu måste jag bara vänta tills Emmy kommer hem från London så jag kan övertala henom att Hässleholm säkert är jättetrevligt that time of year... Hen är den enda galen nog att hänga med. Och den enda jag känner som tycker om dem. Grr. Det vore så grymt att se dem live. Jag vill!!

födelsedagsmiddag.

I lördags firades Emmys födelsedag med middag och människor. Bra kombo tycker jag personligen.

Job hade likt en pilgrim krypit ända från Uppsala för att kunna närvara.

Födelsedagsbarnet i egen hög person.

Daniel, Daniel, Daniel.

Alla hjälptes åt med maten (veg lasagne, mums!) och det vart en del konsulterande av kokboken.

Några terrorister dök upp. Emmy var förtjust.

Vi åt, det var gott, och drack te, det var också gott, och så kikade vi i fotoböcker och lyssnade på The Wall på LP. Där hade jag dock tröttnat på min (icke-)normal och blixten. Alltså inga fler bilder... Summan av kardemumman: trevligt och mysigt.

by the way...

Nämnde jag att jag ibland på random förvandlas till en säl?

Helt och hållet Daniels bild och creds går åt det hållet.

tisdag 17 februari 2009

tema tunnelbana

Hejsan hoppsan. Detta är bilderna från den första uppgiften på fotokursen. Jag valde tema tunnelbana på grund av min hatkärlek till den. Svartvitt är alltid intressant.

Igår fick vi planera tema nummer två, vilket vi inte fick välja själva. Temat är sinnen och vi ska alltså ta en bild per sinne. Jag har alla bilder väldigt tydligt formulerade i skallen, men jag har inte hunnit snacka med syrran än. Kan hen inte ställa upp som modell har jag stora problem. Någon frivillig?



måndag 16 februari 2009

i fucking hate this.

Jag trodde att jag skulle få hjälp, att jag skulle få metoder att bygga upp den skithög som är mitt psyke, så att jag kunde lära mig att sluta noja och analysera och kanske sluta stressa så förbannat. Jag trodde att jag skulle få hjälp så att jag kunde komma ut ur denna parentes i mitt liv där jag inte åstadkommer något utan snarare är i regression. Jag trodde att jag skulle få hjälp.

Jag har efter ett antal år lärt mig att stänga av alla spärrar vad gäller vad som är privat och inte när det gäller psykologer och läkare. Det är ingen idé att inte berätta hela historien eller utelämna något, för det kommer ändå fram förr eller senare, och utan helhetsbilden är det svårt att hjälpa någon att må bättre. Antalet okända personer jag rabblat de mest intima och förkrossande detaljerna om mig själv för är minst åtta. Och jag har självklart inte haft så många behandlare, utan det har alltid funnits folk i mellanhanden. De som svarar i telefon och de som ska bedöma om man är tillräckligt sjuk för att få vård. Jag har egentligen inga problem med det. Även om det är jättekonstigt att börja räkna upp alla sina tillkortakommanden under de första minuterna av kontakt med en annan människa har jag vant mig. Tagit ett djupt andetag och bara rabblat upp panikångest, depression, självskadebeteende och så vidare. De flesta människorna kommer jag aldrig träffa igen och de har total tystnadsplikt, men idag... Det var en annan femma.

Jag trodde att jag skulle få hjälp. Det var vad jag hade fått veta, att nu skulle jag få träffa en psykolog så att vi skulle bygga upp en kontakt för att få läget under kontroll. Hen verkade okej till en början. Mötet började som jag hade väntat mig från mina tidigare erfarenheter inom psykiatrin: hen ställde ett antal frågor för att se hur min livssituation och mina problematik ser ut. Det var inget konstigt med det. Det största problemet för tillfället är ju att jag inte kan jobba, det är aningen klämmande, och alltså kom samtalet till stor del att handla om det. Efter kanske en halvtimma avbryter hen plötsligt sitt frågeställande och mitt berättande och konstaterar att jag borde remitteras till någon specialenhet som håller på specifikt med arbetsrelaterad stress och psykisk ohälsa. Om jag uppfattade saken rätt.

När jag insåg att jag inte skulle få hjälp, att jag skulle tvingas gå hemma och kämpa för att hålla mig flytande i kanske en månad till, blev jag så stressad att jag slutade plocka upp information. Jag har minnesluckor från de resterande minutrarna jag befann mig i rummet. Jag minns inte ens vart jag ska hamna, vad det kallades. Jag försökte ifrågasätta så mycket jag kunde och försöka få fram fördelarna med att bli slussad vidare, men lyckades inte uppfatta några. "Det är inte din sak att avgöra/bestämma" fick jag i ansiktet när jag försökte förklara vad jag ansåg. Jag är ingen inkompetent idiot, men hen hade bara bestämt sig att det var såhär det skulle bli. Punkt och slut. Jag får vänta en månad till.

Alltså, jag sitter och berättar om allt jobbigt och skitigt och privat och helt plötsligt blir jag avbruten med ett: "Okay, let's do like this! Bye now!" Jag började förklara om nojan, om att jag har ont i tänderna, rabblade upp exempel på surret i huvudet och kände hur jag kunde börja gråta när som helst. Hen tittade knappt på mig utan fortsatte anteckna. Att berätta om mina problem för någon som visar mig respekt är helt okej, det är deras jobb, men när jag får ett så nonchalant beteende slängt som en hink isvatten över mig känner jag mest för att gå hem och dra täcket över huvudet. Till slut frågade hen "blir det bra så?" och jag svarade "ja, jag vill ju ha hjälp över huvud taget, så visst" och gick därifrån. Ringde Daniel och grät och grät. Jag är så jävla besviken. Jag trodde att jag skulle få hjälp. Att jag skulle få hjälp att ta mig härifrån nu. Visst, det kommer hjälp, men när då? När jag remitterats fram och tillbaka hela våren?

fredag 13 februari 2009

kaosteori?

I helgen kommer det ske major redecoration av mitt rum. Jag har räknat ihop det till fem möbler som ska ut, och två nya ska komma in. Alltså har det utöver till det ständigt pågående arbetet med fotoalbumet även skett en del rensning idag. Egentligen hann och orkade jag bara med en superliten byrå fylld av brev, men ändå. Den har jag tänkt väldigt länge att jag borde rensa. Jag hade ingen aning om att jag brevväxlade fullt mycket när jag var liten, yngre, whatever. Överlägset flest brev och vykort var från Elin, men det fanns även en del från Mickis och sedan drivor av brev från folk jag träffat en enda gång och sedan bestämt mig för att hålla kontakten med eftersom jag var tio och tyckte att det var spännande. Yay.

Summan av kardemumman är ändå att jag borde lagt albumet åt sidan och röjt undan bra mycket mer. Imorn kommer så mycket grejer behöva ett tillfälligt nytt hem innan allt kommer i ordning och det kommer vara kaos. Yes, detta är stora grejer i mitt liv. "Coolt, det händer något!" Visserligen var jag på studentpub igår och ska på födelsedagsmiddag imorn, men you get my point. Jag är sjukskriven. Jag har inget liv.

Jag minns inte vad det var jag ville få fram, men i alla fall. Jag är helt fast i I'm Only Sleeping med The Beatles. Den och Hey Bulldog, fast mest den. Det var ett tag sedan jag hittade en ny Beatles-låt att älska. Dock har de ju gjort hyfsat mycket musik. Well, jag kände även för att ge den intresserade (alternativt den med mycket tid över) tillfälle att lyssna. Se video nedan! Låten är cool! Känslan går igenom och texten är... bra!



onsdag 11 februari 2009

father of a son - the ark

And I may be gay
But I can tell you straight away

That I'll become a better father than

All of you anyway

So listen!

One day I will become

The father of a son

Hallelujah hallelujah hallelujah!


... och så spurtar jag uppför backen till huset och mår mycket bättre än jag gjorde innan jag sprang ut. Tack och lov för en lyckad runda! Och så lite endorfiner på toppen! Och bra musik till att avsluta allt med segerdans på terrassen!

tisdag 10 februari 2009

plus minus noll

Det finns bra dagar och så finns det dåliga dagar. Nackdelarna med detta system är lika många som fördelarna, men är inte nackdelarna några ton tyngre? Det känns så idag i alla fall. Kanske mest därför att idag just är en dålig dag. För mig är en bra start på dagen (och då ur ett uppvaknande perspektiv, inte fancy frukostflingor-perspektiv) väldigt viktig. Men jag hade inga som helst problem att komma ur sängen eller att tänja igång kroppen eller äta frukost. Det är det som är så mysko. Varför blev dagen crappy ändå, på ett så tidigt stadie? Jag såg på några avsnitt HippHipp! till frukosten, vilket var trevligt eftersom det alltid är så roligt, men det lyckades ändå inte pigga upp mig.

Efter frukost står promenad på schemat. Jag hade ingen som helst lust i denna värld att resa mig ur soffan och gå ensam runt området, hur mycket jag än kan lyssna på Stieg Larssons fantastiska böcker. Det enda som fick mig att göra det är, som jag nämnde tidigare, att jag är en så oerhört fantastisk kbt-patient. Min framtida (det startar på måndag) psykolog kan skatta sig lycklig över att få just mig. duktig är jag! Alltså, det enda som fick mig att pallra mig ut genom dörren är att alltför väl vet vad som händer om jag inte skulle göra det. Been there, done that, got the t-shirt. Jag har haft nog med depressioner och ångest i mitt liv för att jag ska slösa bort ännu mer tid på det när jag har verktyg som faktiskt funkar. Om än inte alltid kortsiktigt. Det blev en sån där avskyvärd promenad som jag bara varit med en gång tidigare, nämligen förra veckan. Aldrig tidigare i mitt liv har jag gått en promenad där jag verkligen släpat fötterna efter mig. Vad händer?! Var är mina awesome walking powers?

När jag kom hem fortsatte jag med albumet av samma anledning som jag gick ut. Så har jag fortsatt sen dess. Klämt in lunch, tvättning och matlagning som genomförts med en smärre dos seghet och trötthet. Jag mår inte bra, har ingen aptit och åt knappt middag. Men hade jag inte kbt:at skiten ur mig hela eftermiddagen hade jag antagligen mått sämre. Egentligen skulle jag sprungit ikväll, men med erfarenhet av mina bens dagsform tror jag att jag gör en sats chokladbollar istället. Blä för dåliga dagar!

However. Bilder från bättre dagar, jättefina dagar:

Söndag!

Fika med Simon och Emmy på muffinsfabriken.

Sedan lite spatserande på söder...

Och slutligen en öl. Och en bild på mig. Coolt. Det händer inte alltför ofta. Ems höll i kameran :)




Och så igår, måndag.

Det var ju så fint väder, så jag vart så glad att jag bestämde mig för att ta mitt kit-objektiv for a spin. Det var ett tag sen sist och var lite trevligt med hyfsat skarp vidvinkel. Dock är inte vidvinkel så otroligt smickrande för porträtt (om än relativt nödvändigt för självporträtt), så snälla, tänk bort min åsnenäsa.

Jag kunde inte låta bli att gunga lite. Och självklart är bilden på mig ovan också tagen i gungan. Hence the min, liksom.

Sedan kom syrran in med posten och berättade att min Yellow Submarine-klocka anlänt från New York. Det var väldigt trevligt! Den väger typ femton ton. Tror jag kommer få träningsvärk och blåmärken på köpet ;) Jag och Daniel förde ungefär denna konversation om klockor igår kväll:

Jag: alltså, tjejklockor är så fula. Det finns inte en enda utan strasstenar, som är rosa eller har Hello Kitty i bakgrunden.
Daniel: så du har en ubåt istället?

Innan fotokursen bjöd Daniel mig på middag på ett av de bästa vegställena i världen (!!) på söder. Fullmånen var underbar och maten var god och Daniel var snäll :)


PS. Jag bokade tid till tandläkaren igår, och nu tycker jag att det småvärker lite i hela munnen. Neeej, jag är inte ett duuuuuugg hypokondrisk. Jävla skit!

söndag 8 februari 2009

blä

Den som trodde att jag inte förtjänade mer problem med photoshop trodde fel. Jag trodde fel. Hundratals uppdateringar senare kan jag konstatera det jag alltid varit ack så övertygad om: datorer hatar mig. Så, vart står man i hela situationen? Jag har alltså imorgon eftermiddag på mig att laga programmet och redigera bilderna innan jag ska iväg till kursen. Det känns inte sådär förbaskat troligt att det kommer gå vägen, så det kommer säkert sluta med att jag fuskar och gör skiten i lightroom. Ett program som jag vet fungerar. Suck. Att fightas med något helt genomskinligt som kan flyga och har boxningshandskar är lite jobbigt när man själv står naken på en planka ovanför ett hajfyllt hav.

Och by the way lyssnar jag ihjäl mig på The Beatles som jag är lite smått nyförälskad i. Hittade denna låt som inte bara låter bra utan också har en väldigt träffande text.

When I wake up early in the morning,
Lift my head, I'm still yawning

When I'm in the middle of a dream

Stay in bed, float up stream


Please don't wake me, no

don't shake me

Leave me where I am

I'm only sleeping


Everybody seems to think I'm lazy

I don't mind, I think they're crazy

Running everywhere at such a speed

Till they find, there's no need


Please don't spoil my day

I'm miles away

And after all

I'm only sleeping

fredag 6 februari 2009

frustration

Jag har fått en knäpp eller två. Den senare delen av eftermiddagen tillbringades i ett tillstånd av total rastlöshet. Jag tänkte som den gode kbt-patienten jag är (okej, var, jag har inte börjat (igen) än) att jag skulle bryta en ond cirkel och faktiskt ta mig an något: min foto-läxa. Alltså skulle jag redigera klart de bilder jag inte hann med på måndagens lektion. Det nya med det är att använda själva photoshop och inte lightroom, vilket jag är smått ovan vid. Det är egentligen inte problem alls, men grejen är den att min version inte verkar gilla filer som kommer speciallevererade från en gyllene Nikon D90. Jävla skit!! Alltså förföll jag och började leta efter starköl. Vi hade ingen.

Lösning på problemet: "fixa" nästa version av photoshop samtidigt som jag tittar på tv och "smuttar" på lite sabra. Något som däremot inte har en lösning är att jag desperat och helt plötsligt vill titta på 1999 års julkalender Julens Hjältar och inte hittar den i sin helhet, någonstans på hela internätet. Daniel konstaterar att vi är band-familjen nummer ett eftersom vi självklart har haft hela skiten inspelad, men var är den nu? Överspelad med trettio avsnitt av Rapport från 2003?

Jag lär ju vara lika frustrerad som denna dam som står hela naken, fastgjuten mitt i Stockholm, i vintervädret. Hur kul kan det vara? Fast här har ju i alla fall någon haft förbarmande och stickat på personen... lårvärmare. Det var ju tur för henom. Men jag tror fortfarande att det är hyfsat frustrerande.

tisdag 3 februari 2009

Emmy!

Idag fyller Emmy, en av mina absolut bästa vänner, 20 år. Grattis grattis grattis! Hen är bra på de flesta sätt. Hen är alltid trevlig, väldigt sympatisk och har underbar humor. Dessutom är hen ett av mina favoritfotoobjekt... Senast igår på fotokursen tackade jag henom i tankarna för att hen alltid ställer upp på allt galet jag ställer till med (bilder oftast) då hela mitt tema antagligen hade ramlat ihop om inte hen varit där. Och så är hen en sån där vän som inte blir skraj och drar när en kompis får panikångest, utan hen skolkar från matten och masserar ut ens händer istället. Tack och grattis grattis grattis!