landet där (nästan) alla tjejer bor

Kvällen har spenderats hemma hos Tove. Sminkkväll. En tjej, en trevlig sådan, var där och visade massor av färgat pulver i olika burkar. Sminkkväll. Jag har aldrig varit typen som sminkar mig. Det händer aldrig, för varför skulle det? De enda gångerna jag sminkat mig har varit när jag ska uppträda med dansen, och då har det alltid varit kvantitet som gett pluspoäng. Nu var det kvalitet som gällde och jag kände mig som en elvaåring vid ett bord fullkantat av fullvuxna damer med massor av frågor om ditten och datten medan jag undrade vad fasiken en foundation egentligen var till för.

Det hela var, för min del, ett besök i girltown. I alla fall den delen av tjejvärlden jag knappt besökt. Jag identifierar mig visserligen inte så hårt som kvinna att jag känner ett behov att passa in där, men det är ändå något som skiljer mig från de övriga honorna. De där fina små burkarna i alla dess färger. Ett samtalsämne. Något att oja sig över. Det där som gör en utekväll speciell? Hur som helst. Jag såg ut som ett frågetecken. Anledningen till att jag var där var för att ha trevligt, vilket det också var. Sminket gav jag blanka fan i. Det är ändå bara dyrt och kladdigt. Typ.

Sedan gick det upp för mig att vi faktiskt skulle sminka oss. Jag hade fått för mig att vi mest skulle bli förevisade smink, inte att vi skulle genomgå hela proceduren. Men så var det. Egentligen var det väl ett bra sätt att visa upp skiten på, vad vet jag. Alltså började vi från början: en rengöringskräm, ansiktsvatten och sedan en hudlotion. Efter det var det dax för foundation, vilket jag troligen fann mest obehagligt. Kladd över hela ansiktet? Jag antar att det är till för att ge en jämn hudton. Det vill jag påstå att jag redan har, så det går fetbort. Om man ville dölja något var detta läget att pyssla lite med en concealer. Sedan puder, för att ta bort blänket som foundationen åstadkommit. Ögonpennan, vilket kom näst, var min störtsa utmaning och fick mig att känna mig mest dum. Hur lätt är det att måla ett rakt streck, gärna så tunnt så möjligt, på flexibel hud, med ena ögat stängt? Ögonskugga, rouge och mascara (jag har redan svarta ögonfransar!) följde i snabb följd. Läpparna var det enda jag kände någorlunda kontroll över. Det är som att lägga på vilket lypsyl som helst, right?

När det hela var över och noggrannt applicerat hade det gått två timmar. Vi hade haft trevligt, men vi hade sminkat oss i två timmar. Här var jag rätt glad över att inte vara en tjejig tjej eftersom att det innebar att jag inte behövde oroa mig för vad något skulle kosta. Varför skulle jag köpa något? Varenda gång min blick råkade hamna i spegeln framför mig fick jag lust att skratta. Jag ser ut som en skräcködla i smink enligt min egna väldigt objektiva bedömning. Fast nu, några timmar senare har det antagligen hunnit mjukna till sig lite, för det ser inte lika hemskt ut. Nej, jag gillar mig själv bäst au naturelle.

Moi en make up: