Jag tycker inte om att gå och lägga mig, såvida jag inte är väldigt trött. Detta inträffar oftast när jag av sociala eller praktiska skäl, antingen om jag varit ute eller haft folk här, inte har kunnat gå och lägga mig. Då kan jag vara så utmattad att jag vill slänga mig i sängen. Annars, vilken annan dag som helst, vill jag inte gå och lägga mig. Argumentet att det är ju en dag i morgon också biter inte på mig. Det är dagen i morgon som är problemet. Jag kan inte minnas att jag någonsin velat vakna upp till nästa dag, undantaget julafton. Att gå och lägga sig är att kapitulera dagen, att låta uppvaknandet vara nästa intryck. Uppvaknandet är oftast otrevligt. Att mötas av en ny dag känns för mig tryckande. När jag mådde som allra sämst, för sisådär två år sedan, höll jag mig vaken till långt in på nätterna eftersom jag absolut inte ville vakna igen. Jag låg i sängen och spärrade upp ögonen. Det värsta jag visste var att vakna upp till en ny dag av helvete. Tack och lov lever jag inte i ett helvete längre, men en del av känslan kvarstår: att vakna är obehagligt. Dagen som redan ligger bakom mig, när jag sitter sent på kvällen och håller mig vaken med antagligen meningslösa aktiviteter, är redan som den är och går inte att göra något åt. Dagen som kommer har jag all möjlighet i världen att förändra. Det är ångest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar