en lägenhet söder om söder, tack!

Det finns ett framtida hem, en egen liten lya, som jag formar i mitt huvud. Jag har vissa uppfattningar om hur detta ställe kommer se ut när jag väl bonat in mig. Det är inte en ikea-katalog, och det är absolut inte som mitt långsmala rum med snedtak. När detta krypin kommer in i mitt liv har jag ingen aning. Om jag kommer vara där själv eller med någon annan, troligen Daniel. Jag, vi, pratar ofta i termerna om hur det kommer vara när vi flyttar ihop. För det är så flytta-hemifrån-sfären ter sig just nu. There is no moving out if there is no moving in together.

En del av detta är otroligt materiellt. Det var inte igår jag började samla på mig saker som hade det uttalade syftet att platsa i mitt blivande, föräldrafria, hem. Jag har illröda salt- och pepparkvarnar från en loppis, en hel uppsättning Beatles-muggar och tusen andra fria från motiv, minst tre te-kannor, en bunt uppsättning sängkläder och massor av möbler (som i alla fall jag hävdar är mina). Senast i Israel köpte jag en klocka som kommer platsa i mitt framtida kök.

Andra funderingar är mer praktiska. Jag och Daniel har redan bestämt vilken dag vi ska städa på (torsdagar) och vem som ska göra vad (han dammsuger och jag tvättar toaletten). Jag funderar en hel del över hur man ska lösa komposteringsfrågan. Hela mitt liv har jag levt inom 40 meters radie av en varmkompost. Aldrig i livet att jag inte kommer kompostera! Men hur ska det ske om närmsta kompost ligger flera kilometer bort och jag inte har tillgång till bil? Samma sak gäller för källsortering, men det tror jag kommer bli enklare. Kompostering är ju i och för sig en del av källsorteringen.

När jag föreställer mig livet i mitt framtida hem dyker bilden av mig och Daniel, iklädda varsin morgonrock, tysta på varsin sida om köksbordet upp. Vi läser varsin del av morgontidningen och dricker te. Allt är frid och fröjd. Efter ett tag påbörjas en diskussion om något vi just läst, eller något annat som dyker upp. Strax bryter vi upp och ger oss ut på äventyr. Har nära till kommunikationer och sitter snart med vänner på ett fik, fotograferar eller promenerar runt Årstaviken. När vi kommer hem igen tittar jag på ett Girls Next Door-avsnitt (med hörlurar, såklart) och Daniel läser om fototeknik på internet. Fötterna ligger på skrivbordet tills vi tillsammans rör ihop en vegröra och tittar ut på ljusprickarna. Baksidan av allt detta gör jag allt för att inte vidröra. Det går inte så bra. Framtiden är det absolut läskigaste jag vet.