Jag önskar att jag hade ett par riktigt bra hörlurar. Ett par så stora, täta och dyra att man inte ens vågar kolla på dem i affären. Jag vill ha ett par hörlurar som stänger ut allt ljud och låter mig vara ifred med alla nyanser i introt till arriving somewhere but not here. Det går inte utan att stänga ute omvärlden. Den enda gången det varit nära att hända mig var i somras när vi var på bilsemester. Jag och syster min sov ensamma i en liten stuga på våra vänners landställe. Hen somnade fortare än kvickt. Inte jag, som till tröst hivade upp musikspelaren och lurarna jag snott hemifrån. Inte koss-lurar. Lite större och kanske bättre. Kanske inte alls ett dugg bättre, men det var de. Rätt och slätt.
Det var helt tyst i den lilla stugan och jag låg som en planka på rygg och stirrade på trätakets ådringar och kvistmärken. Alla nyanser nådde fram utan att bli störda en endaste liten sekund. Jag hörde allt och kunde koncentrerat följa varje melodislinga, varje ton, varje ord av texten. En morgon på bussen med motorljud, irriterande människor och allmänt knarr kunde inte någonstans mäta sig med en tyst friggebod mitt i natten.
Någonstans är jag också rätt övertygad om att det krävs hörlurar för att uppnå denna höjd av upplevelse. Det är alltid något som låter. Datorn surrar, fläkten går eller syrran lyssnar på youtube-klipp genom laptopens inbyggna högtalare på andra sidan pappväggen. Det är kanske när jag är ensam hemma och kan dra upp ljudet ordentligt, så att det lägger sig över allt kraffs, och för mig själv bevisar att det faktiskt går att dansa till Porcupine Tree (eller annat valfritt band, allt bra går att dansa till om man är på humör!) som det kan komma i närheten av nivån jag söker. Det händer inte heller speciellt ofta. Och apropå det... snälla, rara, söta världen. Släpa ut mig på ett ställe där man kan dansa. Helst redan imorn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar