Jag ägnade delar av gårkvällen åt att flytta all möjlig bråte från datorn, som börjar bli smått full, till en av mina externa hårddiskar. Det är då man hittar gamla klenoder, gömda i en mapp någonstans i en labyrint av mappar. Jag var ju så logisk när jag var yngre.
Hur som helst. Det mest intressanta jag hittade var bilder från min scouttid, årgång 2003 och där omkring. Jag har sett bilderna tusen gånger förut, ändå blir jag lika glad och överraskad varje gång. De är ovärderliga! De där scoutåren var de när jag hade det som roligast i mitt liv. Kanske var det nyhetens behag, eftersom jag som trettonåring upptäckte att scoutgruppen var den enda där jag kunde slappna av och våga ta fram bitar av mitt jag. Det var en omöjlighet inom skolans benhårda väggar. Det fanns en anledning till varför jag och Elin räknade ner timmarna till klockan sex nästan varje måndag i skolan. Så tack och lov för scouterna och allt jag fått uppleva där. Förhoppningsvis kommer det mer, även om det inte ser sådär fruktansvärt ljust ut just nu.
Eskadersegling 2003! Jag, Elin och Tecla hade en avanti för oss själva och hade the time of our lives. Och det var verkligen sådär, som på bilden. Jag satt på akterluckan och var pajas, hopp-i-land-kalle och allt-i-allo. Tecla styrde och Elin var superwoman i mitten som bredde mackor och vanligtvis fick skota om jag inte minns helt fel... Någon gång varje dag lämnade jag akterluckan för att använda förtampen som huvudkudde och ta mig en lur. Det spelade ingen roll om det var läns eller hård kryss - jag sov.
På bilden nedan kan man faktiskt skymta Tuss. Och utan sin vanliga uniform. Vi polade med Lizzie, den gröna lilla skutan, där Tuss, Teclas bror Johan och SoS var besättning.
Bilden nedan måste också vara från denna eskader. Trädet jag sitter på är en död makapär som går långt ut från land. Ledarna hade en idé om att vi alla skulle tränga oss ut på trädet så att de kunde ta en cool gruppbild. Sagt och gjort. Vi var en hel del folk, så i slutändan var det rätt många kilo som vilade på de grenar som höll stammen uppe. Jag bestämmer mig för att hasa ner lite på en gren och lämna plats uppe på stammen och lyckas självfallet med konststycket att halvt rasa i vattnet. Jag blir doppad till midjan eller bröstkorgen innan jag häver mig upp på grenen, och då, precis då hörs ett högt KNAK! Jag, som satt i säkerhet och redan var blöt, och ledarna på strandkanten kunde inte sluta skratta åt jag vet inte hur många (men många) panikslagna scouter som kämpade för att komma iland. Det var kul.
Lite senare samma sommar, SerieStrip, distriktsläger och det största vi varit på. Vi slogs med näbbar och klor för att få åka med, eftersom patrullscouterna från början hade tänkt uteslutas, eller jag nu ska uttrycka det. Vi var åtta stycken som skrev upp oss och åkte iväg som en liten patrull. Sen fick vi diska hela veckan, men hade superkul ändå. Vi busade jättemycket (och fick skäll när vi inte gjorde det) och fick en ledare att tillbringa varje natt med sin cykel i tältet. Bland annat. Fast egentligen var vi nog rätt beskedliga. Ovan tycker jag att jag och Elin är jävligt lika. En snubbe sa till mig en gång att hen trodde att vi var systrar.
Ovan: jag vet att jag fyllde år på det här mötet, men hur mycket? Fjorton tror jag. Jag vågade inte befinna mig i närheten av vattnet i rädsla för att bli ikastad (den traditionella födelsedagspresenten). Under veckan hade det varit någon utmaning eller tävling som bara jag, Elin och Ida varit med på, och alltså var det bara vi som fick tårta. Bra tajming!
Senare på hösten, paddlingshajk. Här Emmy är beviset på att jag faktiskt har paddlat långa sträckor ;) Jag och Tecla var vårt vanliga radarpar. Vi var åtta scouter 13-14 år och en ledare som höll sig på ytterkanten och mest hade handlat maten och bestämt färdrutt. Annars klarade vi oss helt själva, och det var en coolt känsla då.
Sommaravslutning 2004, jag och Ida badar med kläderna på. Vi fick ett ryck efter brännbollsmatchen, sprang iväg och skrek och hoppade i. Det är i alla fall vad jag minns, att det var väldigt galet. Jag gillar galet.
Den här bilden togs när jag inte var med, men jag älskar den ändå. Go Elin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar