museum = vardagsbestyr

Idag var sista helgen av Nationalmuseums utställning om illusionsmåleri (kommer inte ihåg hur det franska namnet stavas), vilket jag och pappa inte ville missa. Tydligen tänkte resten av Stockholm exakt lika dant, för när vi kom promenerande sträckte sig biljettkön ända ut på trottoaren. Vi suckade och tänkte att vi minsann ändå skulle se utställningen, och det tänkte Stockholm också. Jag, som aldrig satt min fot i byggnade förut, trodde att biljettkassan måste vara belägen endast några fåtal meter innanför dörren. Jag hade fel. Kön gick igenom en hall, genom en trång passage (där minst lika många försökte tränga sig ut som in) och ytterligare ungefär femton meter innan vi kunde köpa våra svindyra biljetter. Turligt nog hittade vi en ledig liten förvaringsbox där vi stuvade in vinterförklädnaden.

Pappa listade på något sätt ut att om en kvart skulle en presentation om utställningen hållas i en hörsal. Det var det enda stället dit det inte var fruktansvärd kö, antagligen därför att vi var ungefär först på plats. Presentationen tog 45 minuter och var väldigt intressant och givande, även fast det kanske inte såg ut som om jag tyckte det. Så fort jag slog mig ner och fick lyssna på en och samma röst i mer än en kvart blev jag väldigt gäspig. Efter presentationen var det då meningen att vi skulle ta oss upp till utställningen. Hissen låg närmast (och vi ville inte tränga oss igenom den enorma folkmassan igen) och när vi steg ur på tredje våningen möttes vi av ännu en kö. Alltså, när man köat i cirkus en kvart för att få sina biljetter skulle man köa ungefär en halvtimma för att bli insläppt på själva utställningen. Låt mig avslöja att vi kanske råkade tränga oss litegrann, men bara pyttelite.

Inne på själva utställningen var det helt hysteriskt. Det var så fullt av folk att det knappt gick att se konstverken. Att gå från tavla till tavla, långsamt betrakta, kommentera och analysera var fullständigt omöjligt. Och det är vad jag åtminstone vill ha en möjlighet att göra när jag går på museum. Vi trängde oss fram genom de många rummen med tusentals helt otroliga verk.

När det kändes som om vi hade avverkat hela utställningen och började leta efter en väg ut (återigen var folkmassan i vägen) stod vi helt plötsligt inför det klassiska porträttet av Marie Antoinette och hennes barn. Denna typ av konst, och särskilt när den förestället historiska figurer, tycker jag är precis lika häftig som bilder där det ser ut som om det hänger riktiga döda fåglar på väggen. Det är en av anledningarna till att jag älskar att besöka Gripsholms slott, eftersom den inhyser statens porträttsamling på si sådär 4000 verk. Hur som helst. När jag väl upptäckt att det fanns sådan konst där också tog vi en liten extra lov och konstaterade att ja, Roslin är helt otrolig, innan vi stegade ut på gatan igen. Vi hann precis uppfatta meddelandet i högtalaren om att de tyvärr var tvugna att sluta sälja biljetter eftersom det var en halvtimma kö till utställningen och att det sedan var jättesvårt att se tavlorna. Trevligt att de också var medvetna om det.