onsdag 31 juli 2013

gotlandsresor då och nu.


Den enda gången i mentalt vaken ålder jag besökt Gotland var 2006. Jag hade kort hår, gick fortfarande med på att bära jeans och hade några få månader kvar innan min första panikattack, kunde inte förstå varför det inte gick att andas och ville gömma mig för allt. Det som hänger kvar idag är scarfen. Paniken har försvunnit men ångesten består. Den här gången, idag, skulle jag ha åkt med vänner istället för familjen, vilket jag tror är ett vinnande koncept generellt. Familjen är älskvärd men vi bor inte bra tillsammans. Åtminstone inte isolerade på en ö i Östersjön. Hade jag bara betalat min båtbiljett hade jag varit där nu. Istället väntar jag på att mitt gäng kommer tillbaka som världsmästare i kubb om en vecka. Annars är jag dubbelt besviken.

tisdag 30 juli 2013

midsommarafton.

Midsommar, för alltför länge sedan men fortfarande den här sommaren, firade vårt lilla kompisgäng hemma hos Dogma.
 Simon var där, pepp på snapsvisor.  Midsummer night's eve of 2013. Där är blommor, dammar och katter överallt (I wish).Midsummer night's eve of 2013. Vissa i sällskapet, hardcorestudenterna, hade släpat med sig böcker med snapsvisor och envisades med att vi skulle sjunga.Midsummer night's eve of 2013.
Jag var inte pepp, så nöjde mig med att vara åskådare.
Jag kommer inte över faktumet att majoriteten studentsånger är så alkoholfokuserade. Så coolt är det inte med sprit, inte ens i närheten. Var är mångfalden? Eller ja, ibland slinker det in lite sexism också. Glömde det.Midsummer night's eve of 2013. 
Efter midsommarmaten satt vi i solen och lät magen vila. Midsummer night's eve of 2013. Eftersom vi uppskattar sovmorgon inföll detta under solens nedfärd. Midsummer night's eve of 2013.
Detta är vad som händer mig när jag tillåts lägga ner huvudet efter ett mål mat. Jag blir så trött! Till mitt försvar vill jag påpeka att detta dessutom var efter ett stycke migrän-tablett och att resan varit, hur ska jag beskriva det?, påfrestande. 
Efter en kortare slummer petade folk på mig och meddelade att vi skulle flytta oss till inomhuset för vidare umgänge. Midsummer night's eve of 2013. Där serverades ett brädspel av asiatisk härkomst. 
Strecken på korten är vindens väg. Ens markör följer hela tiden vinden och ska hålla sig kvar på brädet för att inte förlora spelet.
Kotten dök upp. Jag lockade. Hon dissade. Midsummer night's eve of 2013. Emmy. Midsummer night's eve of 2013. Kattens människa. Syns det?
Marsie.
Med det här folket kan jag spendera oceaner av tid utan att tröttna. Det finns alltid intressanta och roliga saker att prata om.Midsummer night's eve of 2013. Midsummer night's eve of 2013. Midsummer night's eve of 2013.Midsummer night's eve of 2013.Innan det blev dags för nattbadet spelade vi en omgång till.Midsummer night's eve of 2013.Och när vi kom tillbaka från vattnet placerade jag mig så nära katten jag bara vågade. Midsummer night's eve of 2013.<3Midsummer night's eve of 2013.
Jag och Tobbe. Midsummer night's eve of 2013.Mikoto. Midsummer night's eve of 2013.Känner mig smånöjd över att ha fastnat på bild. Det är inte ofta det händer. Är kul att Emmy blivit så pass bekväm med kameran att hon plockar upp och skjuter med den nu.Midsummer night's eve of 2013.När himlen började röra sig mot ljuset igen smög jag och Emmy in i sovrummet och somnade. Pojkarna tog sig ner till det stora huset och slumrade där. Morgonen efter vaknade jag till ljudet av Tobbe som ylade efter jäst och sedan igen av Princess Bride. Måste sommaren verkligen vara slut snart?

oh the irony.


måndag 29 juli 2013

att skapa långa bildinlägg på blogger känns emotionellt ungefär så här:

allt ont kommer från kapitalismen: del 2.

What's up med mängden miljardärer i världen kontra situationen för barnen i Afrika?

Uppenbarligen försvinner stora resurser iväg på privata konton istället för att användas till något vettigt. Det är stor arbetslöshet i Sverige, Europa, världen efter den senaste finanskrisen, men det är knappast för att det råder brist på saker som behöver göras. I Sverige känner vi alla till bristen på personal i skolan som gör att barngrupper blir större, sjuksköterskor hinner inte sätta sig ner på en hel arbetsdag och bostadsbristen i storstäderna är skyhög. Behöver jag verkligen räkna upp dåligheterna detta leder till?

Vi har alltså jobb som behöver utföras för att befolkningen ska må så bra som möjligt, för att utbildningen och vården ska kunna fungera bra, och samtidigt ett stort antal människor som driver omkring i arbetslösheten. Det känns som en logisk lösning att utnyttja arbetskraften för att uppfylla de behov som vårt samhälle faktiskt har. Synd bara att det inte går, för enligt kapitalismens logik måste pengarna flyga till Schweiz och Caymanöarna. Där ska de föröka sig som kaniner på några snubbars konton, för deras eget höga nöje. Varför? För det är ju jävligt nice med egen swimmingpool, en villa på några hundra kvadrat som du slipper städa själv, och att vaska flaskor med bubbel för tusenlappar styck. Till er som har just detta scenario som er högsta dröm, ursäkta mig men jag tycker inte att det är varken konstruktivt eller produktivt.

Personligen kan det irritera sönder mig hur folk spenderar sina pengar, och då talar jag antagligen om alla jag känner som tjänar mer än jag själv (studieinkomster på ~7000 i månaden och lever med de ekonomiska fördelarna som ges en deltidsanställd inom handeln, aka sambons välvillighet). Uppenbarligen har vårt hushåll väldigt låga utgifter utan bil, sommarstuga, årliga mångliga resor, barn eller husdjur. Vi lever på hyfsat lite pengar. Ibland undrar jag vad jag skulle med en större inkomst till. Röda korset? Vi har det väldigt bra. Globalt sett KOLOSSALT bra! Alla kan dra ner på konsumtion och särskilt de extremt rika. För när det kommer till kritan är deras överflöd totalt onödigt. Vad kan de pengarna användas till på annat håll? Jag baxnar av tanken! Hur står de ut med sig själva? (obs, är medveten om att det finns snälla rika som delar med sig också!)

Vårt omhuldade ekonomiska system tillåter denna fördelning av tillgångar. Att det inte finns några bromsar, en röd lampa som tänds och signalerar att något gått snett är underligt. Individer äger egna flygplan. Individer äger yachter. I plural. Som de lämnar med full besättning runt jordklotet i väntan på att hen känner för att ta sig en tur just där och inte på någon av sina andra lyxbåtar. Individer bär omkring på väskor som kostat sexsiffriga belopp, apropå ingenting. På samma klot sitter barn i fabriker majoriteten av dygnets timmar, ensamstående föräldrar har flera heltidsjobb samtidigt och lyckas ändå inte få ihop pengar till mat och hyra, och för många människor har inte råd att skicka sina barn till skolan. Hur går det ihop? Hur kan vi gemensamt sanktionera detta? Vi har (de flesta av oss) de lagliga rättigheter som gör det möjligt för oss att bli en av dem, en av miljonärerna.

Grejen med pengar är att de inte ökar när de används för att reproducera arbetskraften. Vi är arbetskraften. Vi ska reproduceras genom att hållas vid liv, genom att hållas varma och mätta. Du kanske tänker nu att utbildning och en god näring visst kan ge vinster i framtiden, och absolut. På lång sikt är det absolut en vinst, men inte på kort sikt. Kapitalismens tempo är för snabbt för lång sikt, att gå jämnt ut. Kortsiktigt innebär det att ditt värde sjunker och att få är intresserade av att investera i dig, hur många lovande bebisar du än har. Ungefär. Väldigt grovt sett. Ni förstår min poäng? (märks det att jag lämnade mitt tillmötesgående, nyanserade språk tillsammans med vårterminen?) Kapitalet behöver hålla arbetarna vid liv så att de kan utföra arbetet, men tillgångar utöver det som krävs för överlevnad är krasst sett en förlust. Det var ungefär i detta historiska skede som staten gjorde entré och började formulera en välfärdsstat enligt skilda recept på olika ställen i världen. Det har följaktligen fungerat olika bra. Se även den amerikanska sjukvårdskarusellen och Vårdval Stockholm. 

Folk har överskott av pengar. Fler folk har underskott av pengar. Folk som folk? I så fall kan det inte vara endast jag som ser den logiska lösningen på det problemet.

söndag 28 juli 2013

post västkusten.

Far och dotter skuttar ut i vattnet på order av mor. Fotocred går till henne och pixligheten till instagram, woo!
Det är skönt att åka på samma gamla resa med samma gamla päron och veta exakt vad en har att förvänta sig. Lite tjafs och massor av mys! Det känns tryggt. Två nätter i Ugglarp (justfuckinggoogleit) och två i Mellerud. Nu är jag äntligen hemma igen. Jag längtar hem ganska på en gång när jag åker bort, var jag än åker, därför blir jag aldrig en jet set-människa. Det och tusen andra anledningar. Det var också ganska skönt att vara nedkopplad några dagar, bortsett från en sporadisk relation till twitter. Jag missade den där überviktiga födseln och förstod att vi nog lämnat EM utan att behöva uppleva hysterin kring det. Det blir mer av samma vara i den snara framtiden när jag huseras på Gotland/Österlen. Längtar/fasar. Mysigheten/hemlängtan.

lördag 20 juli 2013

allt ont kommer från kapitalismen: del 1.

I många månader har jag knåpat på ett gigantiskt inlägg på temat jag hatar kapitalismen. Till slut insåg jag att det är för såna situationer böcker och avhandlingar existerar. Det är inte ett lämpligt format att knöla in så mycket tankar helt utan att dela upp dem. Helhetsbilder hittar vi någon annanstans, här tänker jag nu basha kapitalismen en anledning åt gången!

Jag har antagligen nämnt i ett tidigare inlägg att det mest intressanta jag lärde mig under första terminen av Ekonomisk Historia är att kapitalism och marknadsekonomi inte är samma sak. En marknadsekonomi styrs av tillgång och efterfrågan och inom ett kapitalistiskt system agerar inflytelserika aktörer för att manipulera dessa mekanismer, förmodligen till sin egen fördel. 

Reklam är ett övertydligt exempel på skapad efterfrågan. Vi hade ingen aning om att vi behövde en smartphone eller surfplatta förrän marknadsföring petade oss i ögat med dem. Vad vi lägger våra resurser på utgår då inte från vårt behov utan det behov som kapitalisten skapat. Följaktligen behöver det inte heller vara den "bästa" produkten som gynnas i kapitalismen, så som det påstås att marknadsekonomier ska fungera, eftersom det vi köper inte bara är en funktion utan ett koncept, en social markör, något som visar vem vi är och hur vi ser oss själva. Som Naomi Klein återkommer till gång på gång i No Logo har vi gått från att konsumera produkter till att konsumera varumärken.

Att liberaler använder sig av marknaden som ett exempel på varför kapitalismen är överlägsen känns därför lätt ironiskt. I en diskussion om ekonomiska system hamnar vi ofta i kapitalism vs. planekonomi, viket jag kan tycka är väldigt onödigt. De är två extremer och ingen av dem är perfekt. Vi behöver inte kapitalister som skor sig på andras arbete för att ha en marknadsekonomi. Det är den idén och kompromissen mellan kapitalism och planekonomi som socialdemokratin byggt på, till mer eller mindre lyckat resultat, beroende på vem du frågar.
Marknadsmässigt. Få ord kan döda en diskussion mer effektivt än detta. Den som misslyckas med vanliga argument kan alltid hänvisa till Marknaden. Ett närmast övernaturligt väsen som anses sitta inne med svaret på allt. Särskilt vanligt förekommande är uttrycket när börsdirektörernas löner kommer på tal. SvD Näringsliv avslöjade att Astra Zenecas förre vd David Brennan belönats med 550 miljoner kronor för sina dryga sex år i toppen. I utbyte mot denna nätta summa erhöll ägarna en medioker avkastning. Storägaren Investor var snabb med att försvara den, i förhållande till prestationen, obscena ersättningen med att den var, just det, marknadsmässig. Underförstått: fatta hur illa det hade gått om vi tagit in en sopa för ynka 300 millar.
Hur denna marknad fungerar är dock oklart. Det finns ingen flimrande skärm där årskostnaden för en solbränd säljartyp med väloljat munläder kan följas i realtid. Inte heller var det Astra Zenecas desperata aktieägare som bildade mänsklig kedja på årsstämman och hotade att riva stället om inte ledningen fick fler miljoner. I själva verket var många starkt emot miljardrullningen. I anglosaxiska bolag betraktas emellertid deras åsikter bara som små käcka tips. Styrelsen bestämmer. Även i Sverige sätts topplönerna i många storbolag av en liten klick personer som inte sällan sitter som styrelseledamöter i varandras företag.
Fri marknad? Nja.

Andreas Cervenka, SvD.

tisdag 16 juli 2013

uppdatering.

Bulldogg (?) utklädd till enhörning. Smått paralyserad av rädsla för att en egentligen kanske är löjlig. Ungefär så känner jag mig. Mitt sommarprojekt paralyserar mig. Jag tänker inte på mycket annat än boken. Den är i mitt huvud och surrar runt. Jag vill ha fairydust i en seriös bok och tänker att jag ska tas på allvar och det gör mig galen.

Sedan jag var jag vet inte hur gammal, 12 kanske?, har jag vetat att jag vill skriva en bok. Att författare är det coolaste som går att vara. Sedan dess har också rädslan för att aldrig lyckas skriva en bok följt mig, och som en bonus har delen av min ångest som förr i tiden var så mycket värre och kallades social fobi präntat in i mig att nästan lika hemskt vore det att säga att jag ska skriva en bok och sen inte lyckas. Även om det var länge sedan jag undvek busstrafiken och gömde mig längst bak i klassrummet sitter just den lilla biten kvar. Dock har jag ju utvecklats till att leva efter Ta ingen Skit! à la Grynet. Därför har jag talat hela våren om vad jag ska göra den här sommaren, att skriva på min bok. Äntligen hade jag fått en idé, efter många års sökande. Jag hade äntligen en idé om en bok jag ville skriva, och någon gång måste det ju göras, att ta det första steget. Att sätta sig vid datorn och committa till texten. Det är det läskigaste jag gjort på länge. Jag tror att ingen förutom Richard som är med mig i ångestattackerna förstår hur rädd jag faktiskt är.
Det spelar ingen roll att jag är rädd. Skrämd boll under täcket skriver ingen bok. Största rädslan 1: Att inte skriva färdigt. Att inte färdigställa mitt manus. Att inte lyckas göra något jag drömt om så länge. Största rädslan 2: Att den ska vara dålig. Att promillefå debutmanuskript ges ut varje år är jag smärtsamt medveten om. Ändå är det enda yrket jag kunnat föreställa mig i hela mitt liv där jag inte vantrivs just författare. Jag vet fortfarande inte vad annars jag skulle göra utan att vara olycklig eller meningslös. Därför finns rädslan över att inte bli utgiven. Trots att jag antagligen inte kommer bli utgiven. Verkligheten ser inte ut så. Och nej, jag vill verkligen inte bli journalist. Jag har fått det förslaget ungefär FEM MILJARDER TUSEN GÅNGER när jag pratat med alla jävlar i hela världen som fått för sig att folk i min ålder älskar att svara på "och vad vill du bli för något?" Snälla. Nej. Jag vill inte bli journalist. Jag vill bli författare. Skriva böcker. Prosa. Text. Skapa nya världar att gömma sig i.

Jag har berättat för alla som orkat lyssna om boken jag skriver, för det värsta som kan hända är att jag inte skriver den. Att det är en möjlighet kan inte hindra mig från att försöka. Om jag aldrig försöker kommer jag vara ännu argare på mig själv senare, när jag dör ekorrhjulsdöden. Om jag misslyckas har jag i alla fall försökt, hur rädd den möjligheten än gör mig. Igår hade halva sommaren officiellt passerat. Jag har klottrat och pusslat, gjort diagram och mind maps, spånat, bollat fram och tillbaka. Det går oändligt långsamt. Jag gör mitt bästa för att släppa prestationsångesten och leka mig fram, eftersom enhörningsglitter är mitt önskade resultat, och det är en ständig utmaning. 

Därför är jag osocial. Därför jag är sen till allt. Därför är jag gråtfärdig. Därför är jag negativ till alla aktiviteter. Därför orkar jag ingenting. Därför äter jag inte ordentligt. Därför är köket täckt av disk. Därför är jag livrädd. Därför får den här sommaren aldrig ta slut.

fredag 5 juli 2013

återkommande foto #3 / mars appreciation post.

Av alla mina vänner är Mars en favorit att fotografera. Jag tycker att han är så väldigt söt och vacker med ett underbart leende, och självklart en mycket fin person på alla sätt och vis. Han är topp tre mest mystiska personen jag känner och jag blir alltid glad att träffa honom. Mer Mars till folket!
Mars





I think it's a 2221 I think it's a 5212 I think it's a 5277





Valborg. Time to move in. Time to move in.