Jag har varit konstant förkyld sedan jag klev av planet från Zürich. Halsen är raspig och näsan rinnig. Jag har till och med tagit till nässprayen, vilken jag trots att jag är över sju år inte vågar använda på mig själv. Jag rycker till när äcklet hoppar upp i näsan med en hastighet av säkert 2000 km/h. Syrran, med en skrattande kompis i telefonluren två dm från scenariot, fick hjälpa mig. Jag avskyr verkligen känslan efter flera dagars sjukdom. Att ha avstått från duschen eftersom den gör det ännu svårare att andas, att näsan känns som om den mer eller mindre är täckt av illrött fjäll och att vara totalt instängd i mig själv.
Jag har inte haft någon vidare kontakt med omvärlden sedan jag kom hem. Ett sms hit, ett dit. Skaffade lite planer på ett hörn med Emmy, men nu vet jag inte om det är aktuellt längre. Jag får ta reda på det. Att gå ut och dansa, skratta och träffa folk skulle just nu kännas som att dricka vatten ur en porlande fjällbäck efter en lång ökenvandring.
Tack och lov har jag i alla fall saker att ta tag i här hemma, så helt sysslolös är jag inte i min ensamhet. Jag har börjat lyssna om Stieg Larsson-böckerna (de är för bra) samtidigt som jag redigerar hundratals semesterbilder. Den sista biten har nog märkts av. Dessutom ligger en veckas worth of dammråtter utspridda på övervåningen, aka mitt städansvarsområde. Mitt i min förkylningsmatthet skulle jag dammsuga i går kväll, men dammsugaren sög på att suga. Något satt i vägen, vilket fader och pojkvän snabbt fixade. Men då var det lite för sent och dammsugarslangen ligger nu och väntar på mig utanför mitt rum. Plus att jag måste planera lite för min framtid. Min egenplanerade sjukskrivning börjar lida mot sitt slut och jag måste bestämma mig för om det räckte eller om jag behöver mer tid. Dessutom borde jag kalla mig själv till tandläkaren för att få en bekräftelse på att nitiskt användande av tandtråd faktiskt gör att jag slipper borra igen. Livet känns som ett monster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar