Det spelar ingen roll att alliansregeringen äntligen är borta, och det spelar ingen roll att F! ökade sitt väljarstöd tio gånger om, och det spelar ingen roll att 87 % av befolkningen inte är uppenbara rasister för när landets tredje största parti är historielösa misogyna fascister idioter är glaset solklart halvfullt.
Efter valvaka satt jag uppe halva natten, skrev dikter som skulle redovisas i skolan, tryckte ut frustration men aldrig tillräckligt för att inte vakna upp och tillbaka in i mardrömmen som vårt valresultat var, och är, tidigt imorse.
Upp iväg till skolan och stirra blint på övervintrade valaffischer som försöker peppa kollektivtrafikanter och i klassen på folkis är vi upprörda tillsammans, kan inte släppa rubrikerna och får värk i handleden av indignation som rinner genom pennan.
Och hela dagen har la belle epoque surrat över mitt bakhuvud och fastän varje rad inte leker parallellt med verkligheten sjunger uppgivenheten i samma färgskala som oss. Hade jag haft mer än tre timmar sömn balanserat mellan mina hjärnhalvor hade jag skanderat på sergels torg, tillsammans alla medmänniskor, och kan inte vara nöjd med min frånvaro ikväll.
När drömlandet tidsmaskinat mig fram till tisdagen, till imorgon, är det dags att damma av en gnutta framtidstro och jag hoppas att dess gömställe är tillfälligt för jag måste orka leva när jag vaknar upp igen. För jag vet att det gömmer sig i kvarteret kring hjärttrakten, torkar tårarna och räknar långsamt till tio.
