bästa intro/outro av den anime jag processat i år.

Vem var för övrigt geniet som kom på idén att korsa en klassisk roman från 1800-talet med sci-fi? Det gör inte saken värre att Gankutsuou är snyggt gjord också. 

fabriken (aka. deadline imorgon)

Welcome To Night Vale, Episode 22. Jag relaterar mycket till detta idag.

The Night Vale School District announced that schools will be closed all of next week because: Nothing really matters, and is anything even real?
They cited the ever whitening night sky as the impetus for this decision. “How can we place any importance on something so insignificant as math, or spelling, or history, when the Void has already swallowed our tiny existence? We are ants, crushed daily by the indifferent feet of the universe, and it’s just no good anymore. We can’t carry on like this!”
The School Board said, swigging on a bottle of table wine and bobbing their heads weakly.
The School Board President, an enormous Glow Cloud that drops animals from great heights and casts a looming fog of despair over all it covers, added:
“Grovel mortals. Put your tongues to the soil and beg for your worthless lives. “
Some parents of course are very upset by the decision to close school, saying that we can’t let the vast incomprehensiblity of the unknowable universe stop us in our tracks, we have to keep pushing forward.
Treasurer of the Night Vale PTA Diane Creighton said, “School is a meaningful part of a child’s life, and to just shut it down because you’re scared of your own insignificance is ridiculous. See, I’m looking at the sky right now,” Creighton continued, “And I’m saying, you can’t hold me back sky! I can do any-
I can-
I-ack.”
Creighton then stopped speaking, lowered her loosening fist to her side, and then sighed audibly. She added: “Nothing is real, I don’t think. Whatever. Who cares?”
Then she stared back up at the sky, and a single tear zigzagged down her right cheek as she mumbled something about trees having the right idea.

bortsett från tak över huvudet, mat i magen, pojkvän och vänner etc. är detta den ihållande känslan:

rapport över känslor och insikter mellan 11 PM och 5 AM:

1. Welcome to Night Vale är genialiskt. Varför listas den under komedi på iTunes? Det är ju verkligen inte en komedi, eller? Jag kanske dansar balett på svag is nu, men jag uppfattar det mycket mer som ett skönlitterärt verk, ett konstprojekt, en dikt utan slut, SJUKT BRA PROSA etc. än komedi. Komedi kan verkligen inte användas för att beskriva den här podcasten fullt ut. Den är mycket mer knasig än den är rolig. 

2. Okej, fantastisk och underbar, men fan vad creepy grejer jag drömmer om jag lyssnar på den när jag ska somna.

3. Uppenbarligen har jag kommit till fasen i förkylningen när min kropp försöker bli av med lungorna, medelst hostande. Tårarna rinner och för varje andetag dras ett rivjärn över slemhinnorna nedanför svalget. 

4. Tack gode gud för morfinladdad hostmedicin. Och för att sambon uppenbarligen har förmågan att sova sig igenom vad som helst.

5. Halstabletterna som bedövar halsen tar ett tag att smälta i munnen. Det är nog bäst att stanna uppe och lyssna om det där sista avsnittet, det som jag somnade till, för att verkligen förstå innehållet.

6. Jag ska aldrig radera avsnittet om Bronys av PopStuff från telefonen. Det är exakt den pick-me-up som behövs, jämt.

jag som älskar bra formuleringar och vackra meningar.

Along those lines, to get personal for a moment, I think the best way to die would be swallowed by a giant snake. Going feet first and whole into a slimy maw would give your life perfect symmetry.

Hur mycket jag än hatar ormar (och kanske ska känna mig lite förolämpad som kvinna, eller????) var det den här meningen som gjorde mig övertygad om att jag kommer älska Welcome to Night Vale. 

internet < 3

Webbserier, eller webbisodes som Richard hånar det, är verkligen ett intressant format! Jag gillar det bara mer och mer, ju fler jag snubblar över. Senast är det Squaresville. Den är jättegullig, väldigt vuxen approach på tonåringar. Eller, är jag för nära i ålder för att avgöra det? Avsnitten är ganska olika långa, det längsta strax över fem minuter, och de flesta centrerar runt ett (och ibland en kort plot-utveckling) ämne. Som det första nedan, som helt fokuserar på fantasier om olika bok- och filmroller. Mary-Kate Wiles känns nästan som obligatory black guy för mig just nu eftersom hon figurerat i samtliga serier jag blivit hooked på, AV EN SLUMP! Hon måste finnas i alla webbserier för att den ska godkännas, vara legitim och okej, eller? And speaking of, det är väldigt vitt och medelklassigt här. Igen. Jag kan relatera till det, men så hör jag förvånansvärt nog till just den samhällsgruppen. Care to mix it up a bit Hollywood?

Om någon fin person som läser det här just nu har tips på bra webbisodes blir jag superglad om du lämnar ett tips i kommentarerna!

jag har bara gjort en sak den här veckan.

Vad är egentligen universitetsstudier värt när det finns Buffy i världen? De senaste fyra dygnen har jag suttit uppe till närmare tre-fyra på natten och läst fanfiction. Jag borde kanske aldrig kikat in i just det oändliga rummet av internet. Vissa av skribenterna lyckas fånga tonen av serien så bra att det nästan går att inbilla sig att det är kanon, helt i linje med handlingarna i serien. Alltså har jag läst igenom en många hundra sidor lång berättelse de senaste dagarna istället för Machiavellis Fursten och Thomas Mores Utopia. Då får en gå upp snortidigt dagen för seminariet och skumma skiten ur texterna. Nu är jag åtminstone inte distraherad av ASBRA text längre. (!!)

Fanfiction + Steven Wilsons musik = ett litet nirvana som känns helt okej att aldrig lämna.

tumblrigt.

En av dagarna insåg jag att tumblr-bloggar utgör säkert en tredjedel av alla flöden jag prenumererar på. Jag kan lika gärna skapa ett eget konto, en egen (till) blogg som alla andra coola kids. Med den första titeln som kom upp i huvudet har jag nu någonstans att enkelt lägga upp alla stycken jag fastnar vid i läsningen och fotar, och reblogga allt fantastiskt som gömmer sig på tumblr. Så blir det.

get your lines under control, man.

Sexistisk video. (Varning för skämskudde/våldsimpulser/illamående/depressionsutbrott.) Sexistisk video med en poäng.

Att vända på rollerna (som om det någonsin skulle gå helt klockrent) för att visa originalets absurditet och samtidigt förklara att beteendet är misogynt och dåligt kanske inte är den bästa battle plan jag någonsin sett. Gör som jag säger men inte som jag gör-retorik. Dock föredrar jag det framför att låta Blurred Lines dansa ostört i etern. Är inte kritik av kritik också ett väldigt bra sätt att utveckla rörelsen och hur motståndet ska formuleras?

veckan är ett rabalder:

1. Läsa cirkus 500 sidor av herr Aristoteles och herr Platon innan måndag. 

2. Underhålla ankommande släktingar från Israel.

3. Nämnde jag att de anländer samtidigt som Obama och att detta kommer gå helt smärtfritt? Eller inte.

recept för bra födelsedagshelg:

1. Festa med bra kompisar, mycket sötsaker och lek med gnuggis-tatueringar. Fördel om minst en snubbe har kjol. Om det också råkar vara din man är det full pott!

2. På själva födelsedagsdagen, åk till Cosmonova och se en film om isbjörnarna i Arktis.

3. Ta med (bästis och mamma!) de som inte tycker att du är konstig som vill se en film om isbjörnar på din födelsedag. Njut av att det tydligen är Paul McCartney som bidragit med musik till filmen.

4. Låt syster ansluta sällskapet och avrunda med asiatisk mat. Om nom nom!

glassfreak, eh?

Min (smått maniska) kärlek till Morgonpasset ledde mig till att skriva in och önska en låt (ungefär femton gånger). Det var kul att äntligen få prata med människorna jag hänger med varje dag och jag kan ju inte direkt påstå att jag motsäger mig deras idé på hur jag ska tackla framtiden. Vid 3h 1min någonstans kommer jag in. Woo~  

vad har jag lust att göra idag? få omtentan avklarad? absolut. *släpar mig iväg*

om födelsedagar och sånt tjafs.

Alla älskar Richard. Naturligtvis. Han är inte bara omöjlig, utan också väldigt charmig. Följaktligen vill folk gratulera honom på födelsedagen vilket lett till att han flera gånger idag skrikit högt och illa över telefonen. Den slutar ju inte ringa. När jag tvingade honom att öppna mina presenter var det till jämmer och elände. Snart är dagen åtminstone över. Tur det. Tjafs som födelsedagar står en inte ut med hur länge som helst.

ELLER?!?!!?!?!?!?

återkommande foto #4: syster. 2008/9 edition.

Syster Miriam har för det mesta funnits till hands som fotoobjekt, mycket tack vare att vi bott i samma hus, åkt på samma semesterresor. Hon är överväldigande söt, min syster. Under de här åren då jag fotade mer än inte fotade hände det flertalet gånger att jag engagerade henne i diverse projekt. Det var mer än en gång som vi stod i det bleka vinterljuset under takfönstret i badrummet. Hon försökte stå så stilla hon kunde samtidigt som jag skrek åt henne att balansera de stora vita pappersarken runt hennes ansikte bättre. För det mesta ställde hon upp. Vi hade olika smak, men eftersom jag stod bakom kameran fick jag sista ordet, och hon gav sig. Jag blev alltid lika nöjd som hon var självkritisk, vägrade se hur förbaskat vacker hon är.

Notera bilden när hon äter frukost. Det är en av mycket få bilder av henne innan hon hunnit platta ut sitt hår. Innan dess har hon precis såna korkskruvar som på bilden. Alla älskar dem förutom Mirre själv så klart. Den näst sista bilden minns jag att jag var överdrivet nöjd över att fånga. Hon märker mig inte fastän den är tagen med en analog kamera och därför tog extra lång tid för perfektionisten i mig att ställa in. 

Nu blir det inte lika många porträtt av henne. Jag saknar det lite, minns att jag kunde bli väldigt sentimental under redigeringen. Hon är så fin fin fin!

(hälso)fördelarna med veganism.

Jag tycker det är ironiskt att jag har statistiskt bra chanser att leva länge pga. veganismen samtidigt som jag är deprimerad och bitter på hela livet. Om det är någon av alla anledningar till att vara vegan som jag aldrig lutat mig på är det de eventuella hälsofördelarna. De är roliga att slänga i köttätares ansikte, som grädde på moset, även om de sällan tror mig. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Att det är hälsosammare med vegansk kost är jag ganska säker på, däremot inte hur den skulle vara bättre mer specifikt.

Maja skrev bra om kopplingen mellan veganism och andra dieter. Inlägget i kombination med att nyligen sett denna video påminner mig om de frågor jag fick när jag blivit vegetarian och senare blev vegan. Känner du något i kroppen då, känns det bra? och Gör du det som en fasta, eller? Vegetarisk mat paras ihop med "lätt mat" eller "nyttig mat" på restauranger både en och miljoner gånger (var i helvete är min hamburgare?!). Det är provocerande för mig att jag skulle vara vegan för min egen skull. Varje gång någon påpekar att det jag äter skulle kunna vara onyttigt (pga. vägrandet av animalier, ej min kärlek till glass!) får jag bita mig i tungan för att inte börja häva ur mig hårda ord. Vad är det som är så svårt att förstå med konceptet att sätta andras välmående och rättigheter på samma nivå som ens egna?

För mig var det miljöaspekten som gjorde att bägaren rann över, att jag tog steget till vegetarianism. När jag väl var inne i tänket att utesluta animalier var det lättare att ta in mer och mer information och med tiden fick den djurrättsliga aspekten allt större tyngd till dess jag inte kunde stå ut med att inte vara vegan. Det betyder inte att djurrätten blivit viktigare än miljöaspekten av animalier för mig. Lika mycket som jag ser djuren som individer som inte ska utsättas för lidande ser jag de miljoner människor som lider och kommer att lida av klimatförändringarna. Klimatet och vädret blir mer extremt. Översvämningar med förstörda skördar, torka med vattenbrist och svält. Hur många stödgalor kommer behövas? Att leva med respekt för andra människor, för djur och vår natur går hand i hand. Miljöfrågan och djurrättsaspekten är anledning nog för att var för sig motivera veganism.

Jag är aldrig vegan för att bli smalare eller leva till mitt hundraårskalas. Jag är vegan för att vara så respektfull jag kan mot alla varelser där ute och skulle vara det även om det innebar nackdelar för min egen hälsa. Något annat vore absurt.

lördag, in a nutshell:

Förväntningar: Sovmorgon (läs: vakna utvilad), mysa med partner, hitta en godispåse i skåpet, se några filmer med en vän (alternativt mig själv), orka duscha och ha på mig ordentliga kläder. Ligga i en soffa som är så mjuk att den kramar om mig och ha allt jag behöver inom räckhåll. Inga bekymmer i världen. Lite fucking lugn och ro (från mig själv).

Verkligheten: Får ingen lugn sömn i sängen efter kl. åtta. Jag måste lura kroppen att jag har gått upp, eftersom den då somnar hur lätt som helst på soffan då det finns en risk att jag kan vilja göra något vettigt. Peaken av interaktion med partner är när han frågar om jag vill ha kaffe, och kakburken är tom. Samtidigt som besvikelsen ekar runt i burken inser jag att filmer kan gå upp och hänga sig i ett träd eftersom jag har tenta på tisdag. Så jag börjar naturligtvis pyssla. Städa. Och när jag stannar upp framför spegeln har jag en fettig tofs mitt på huvudet, mysbyxor och en av Richards Springsteen-tröjor på mig, MEN också med en stor rosett runt tofsen och ett armband med bjällror på. Ett ögonblick känner jag mig så bisarr, nästan så det roar mig, innan trycket över bröstet gör sig påmint och jag söker upp den sista chokladreserven. 

Bara för formens skull, tillåt mig erbjuda ett stycke text av Kierkegaard på fenomenet ångest. Ångest ångest ångest. Vi knullar runt just nu.

"Och ingen storinkvisitor har så förfärliga plågor i beredskap som ångesten, och ingen spion vet att så slugt angripa den misstänkte just i det ögonblick då han är svagast, eller göra snaran vari han skall fångas så snärjande som ångesten; och ingen skarpsinnig domare förstår att på samma sätt förhöra, ja just förhöra den anklagade som ångesten, som aldrig släpper honom, inte då han förströr sig, inte i larmet, inte under arbetet, inte på dagen, inte på natten."

amanda palmer. fantastisk kvinna.

jag har inte OCD, men hela grejen, jag känner igen den.

skolstart.

Idag släpade jag mig till universitetet för första gången denna termin. Mission 1: hitta kurslitteratur i 2nd hand-bokhandeln. Hittade inga. Mission 2: Hämta ut min failade tenta inför nästa veckas omtenta. Det var mer intressant. Den speglade mina skolresultat över lag. Två frågor hade fått högsta betyg på och två antingen precis över gränsen för godkänt, alternativt precis under. Eftersom en fråga underkändes måste jag skriva om hela kalaset. Fastän två av fyra frågor uppenbarligen var apbra. Det värsta är ändå inte att behöva skriva om allt, utan att det ska göras för hand. Kanske är det inte likadant för alla, men jag får kramp i handleden efter en halvtimma och lärare tenderar att föredra att läsa vad som helst som inte är handskrivet.

Att institutionen bestämt misstycker till kompletteringar, där endast de delar vi misslyckats med tidigare skrivs om, fuckar så mycket med mitt huvud. Det gick ju för sig på den salstenta vi hade innan? Och just det, det bästa med hela grejen: frågan som jag varit övertygad om hade gett mig underkänt var en av de som fått ett A.

nyan koi~

Att sälja in mig på den här anime-serien var sjukt lätt. You had me at "katt" liksom. Det är en av få saker jag och kära sambon kunnat enas om att se tillsammans, och den var helt fantastisk. Konceptet är att en snubbe råkar göra kattanden (-guden?) upprörd och därför måste utföra uppdrag åt katter, annars kommer han själv förvandlas till en katt. Det låter kanske inte så farligt, men han är allergisk, ergo stora problem med att få päls. I paketet ingår förmågan att kommunicera med kissarna och beslutsångest vad som ska prioriteras, katterna eller tjejen han gillar.

Som i de flesta animer jag sett (måste kanske få rekommendationer från andra håll än snubbar som tenderar att gilla de som fokuserar på tjejer) är huvudpersonen en kille som bara råkar röra sig med ett gäng excentriska tjejer. Någon snubbe till skymtar då och då, som en brasklapp för att påminna oss om att historien inte utspelar sig i ett kvinnoseparatistiskt matriarkat. Omständigheterna kring tjejerna (kvinnorna? flickorna?) varierar och missförstånd är vardag. Eftersom hela grunden för den här serien är galen är det också helt okej för mig att vissa av tjejerna är lika tokiga. Jag gillar tvillingarna, den påflugna tomboyen och kanske det bästa av allt är när ena följeslagarkatten vill imponera på en kattflicka. En macho katt är för gulligt! En katt som försöker vara macho och fegar ur och börjar tvätta sig är precis vad jag kommer behöva i höst. Är jag kanske ovanligt förlåtande med sexistiska stereotyper på sista tiden? Eller så var introt så överdrivet sexistiskt i det här fallet att själva avsnitten kändes hyfsat normala. I vilket fall kommer jag behöva se om denna, SNART!

PS. Nyamses lär vara bästa kattnamnet någonsin.

den där benstubben. igen.

Jenna Marbles är helt galen, vilket är varför jag fortsätter titta på hennes videor. Här tänker hon dock på något som ständigt återkommer för mig, hur jävla mycket tid som lagts ner på att raka mig som kunde använts till genuint nyttiga grejer. Som att se alla avsnitt av The Lizzie Bennet Diaries för fjärde gången eller läst mer feministisk litteratur. Som att pilla mig själv i naveln och experimentera med paj. Eller ja, just rakning kommer hon aldrig till konstigt nog, men nog räknas en hel del annat konstigt upp. Jag kunde nästan känna hur ekvationen började krypa fram i min hjärna...

Tidpunkt när beteende inleddes: Runt maj månad när jag gick i åttan. Killarna viskade om tjejerna som inte gjort det än och jag funderade så mycket på om jag var äcklig att det till slut bara var enklare att bli av med det.

Frekvens: Kanske en gång i veckan under sommaren? Om vi slår ut det till 6 månader per år borde det täcka anomalier över åren. 

Tid per tillfälle: Jag vill säga 15 min, minst. Jag är förbluffande seg i badrummet, vilket mina närstående fått erfara. Skulle det mot förmodan vara kortare vill jag påkalla den mentala uppladdningen.

Tidpunkt när beteende upphörde: Någon gång under 2011. Antagligen hjälpte mina nya antidepressiva mig att dra ner en massa kroppsångest på nolltid. Låt säga att de första sommarmånaderna var rakade och de senare slapp.

6,5 år*26 veckor*15 min= 2535 minuter. 

Det är drygt 42 timmar. Nästan två dygn. Jag hade kunnat dra ett helt Harry Potter-maraton istället! Efter hade jag hunnit med att se Lord of the Rings i extended edition, alla delarna. Och jag vill att ni noterar att jag är konsekvent lat när det kommer till allt som kräver att du går in i duschen, ty det är bland det tråkigaste som finns. Alltså räknar jag med att mina medsystrar förlorat mer tid. Snälla världen, sluta uppmuntra oss till att slösa bort vår tid!

allt ont kommer från kapitalismen: del tre.

Galago publicerade tidigare i år en bild som tydligt presenterar en av de mest irriterande delarna av kapitalismen. Individualismen. Vi skulle lika gärna kunna kalla det egoismen rakt av. Individualismen går ut på att kultivera individens tro på individens rättigheter och individuella val och individuella uttryck tills människorna bortom nästippen suddas ut. Du spelar huvudrollen i ditt eget liv, ja, men det tillåter oss inte att glömma bort de miljarders andra liven, samtliga med skiftande huvudrollsinnehavare, soundtrack och perspektiv.

Jag har absolut inget emot individuellt uttryck. I så fall skulle jag inte skriva det här med en halv turban på huvudet och en ponny på tröjan. Det är när vår jakt på det egna sättet att vara går ut över andras behov och rättigheter jag blir förgrymmad.

Exempel: En stor klädkedja med butiker världen över och miljarders i vinst varje år säljer en snygg tröja. Om vi bortser från att den går att knycka har vi två alternativ här. Antingen köper vi tröjan. Eller så spankulerar vi hem, slår upp garderobsdörren (alternativt sliter ut byrålådan) och studerar hög efter hög av tröjor. Varför behöver du en ny? Du har inte redan en tröja som är turkos med glitter och enhörningar på? I feel your pain, men du behöver den inte. (Note to self:skapa ovan nämnda tröja)

Antagligen behöver du inte tröjan, och särskilt inte för 49:90 (seriously, sluta ta betalt i ören!!), eftersom det är ungefär vad arbetaren fick i lön. I årslön. Antar jag. Det är inte alls länge sedan det var stora rubriker om en fabrik som rasat över hundratals sömmerskor i Sydostasien, och just den olyckan var inte alls unik. Det händer lite hela tiden, och vi blir så arga. Sedan händer ingenting eftersom vi fortsätter köpa kläder för glatta livet.

Jag berättade nyligen för mamma om en mängd strumpbyxor jag köpt från Kina via eBay. Hon påpekade att de som gjort dem antagligen inte fick bra betalt. Mitt svar var att de som säljs i köpcentret intill antagligen inte kom någon annanstans ifrån, att enda skillnaden var mellanhanden som plockats bort. Jag tänker i kontexten av den här texten inte medge att det är försvarbart att köpa någonting från andra sidan jordklotet, apropå ingenting sådär, men det är intressant att diskutera vad skillnaden skulle bestå i. 

Jag vill hävda att väldigt mycket av det som vi medelklass, vita, privilegierade människor i Europas överkant tar för givet inte är vår rättighet. Vi är så väldigt arroganta, tycker att ingen ska säga åt oss vad vi får och inte får. Det är outhärdligt att genomlida vintern, varför det är självklart att åka till Thailand varje år. Det är okontroversiellt att unna sig en ny klänning då och då. Det går snabbare och är ofta billigare att flyga än att åka tåg, vilket gör det till ett självklart val. Likaså är ekologisk mat dyrare, dvs. obekväm. Det är absurt trots de följder och konsekvenser våra val har på omvärlden att mänskligheten fortsätter på samma bana. Lyssna exempelvis på när Ola pratar i Tankesmedjan om indiandödarmat på coop.

Allt vi lagligen kan göra verkar vi se som saker vi har fullständigt rätt att göra. Ibland upplever jag det som om folk bara inte orkar tänka själva, fundera över moralen i vissa val. Om jag köper en tröja är jag delaktig i att återskapa det slavlika som kallas arbete. Och nej, det går inte att se på sin omvärld utifrån förutsättningen att du eller jag bara är en person av många. Om vi inte levde efter våra ideal, hur vi vill att samhället ska fungera, hur vore världen då? Om jag bara dödar en enda liten person, eftersom det ju inte märks så mycket om jag bara tar en, och jag behöver det ju eftersom... ni fattar, långt draget och barnsligt resonemang. Så länge vi tänker att det inte gör så mycket att tar bilen till jobbet eftersom en bara är en i mängden kommer vi fortsätta leva detta låtsasliv på andras bekostnad. 

Individualismen har tusen uttryckssätt bortom det som har med konsumtion att göra vilka jag mer än gärna vill hoppa på. Det är dock vad jag gett exempel på ovan som kastar grus i ögonen på mig mest hela tiden. Människor omkring mig som jag gillar, tycker är smarta och empatiska, pratar som om ingenting om saker de köper och grejer de gjort. Varför förstås det inte att vi inte har råd med det här sättet att leva på? Det kostar ju människoliv. 

PS. Detta innebär inte alls att jag tycker att det bara är individers ansvar att hålla världen i schack. Med ett uns politisk vilja skulle vi vara mycket längre på vägen. Att sätta allt hopp till konsumenten är att göra ingenting. 

PS2. Yes, jag begränsar mitt leverne ganska mycket, what's your point? Min psykiatriker tycker jag ska chilla lite, inte ta på mig så mycket ansvar, men poängen är ju att så himla få tar sitt ansvar. Hen tycker dock att det är positivt att jag bestämt mig för att resa till (aka. flyga till) Japan nästa år. Den resan är skuldkänslor jag ständigt bearbetar.

vegan power!

anledning till varför jag idag bara hann två sidor i boken.

jag saknar handgranat. :(

Åh, denna svunna tid då vi hängde på hgr, jag och Ida lyssnade på Zeromancer och VNV Nation, Albin hade århundradets coolaste bakgrundsbild och gymnasiet psykade oss gula och blå. Handgranat var den lilla oasen på internet med ett fåtal användare med en lagom skogstokig (läs: helt rimlig) inställning till omvärlden. Jag hoppas verkligen att minnena grävs fram igen.

det finns inga fejkade nördar.

Vid markering 11:45 ungefär börjar hon tala om fake geek girl-konceptet. Jag hade visserligen uppskattat en fullständig outrage, men hennes sätt att hantera det var helt okej. Hela grejen att ifrågasätta tjejers intressen, huruvida de är legit eller inte, är fruktansvärt irriterande. Jag blir tillräckligt arg för att helt ignorera min eventuella skam över allt jag inte kan om nördiga grejer. Vem bryr sig ifall jag läste A Song Of Ice and Fire EFTER att jag sett TV-serien? Nej, jag har inte nördat Buffy sen det gick på TV. Hur kan det vara mitt fel att jag inte hade någon aning om att den/det existerade innan? 

Och jag håller med om att sport är exakt så tråkigt.

totorototoro. totorototoro. ~

Innan torsdagen (då Emmy kom över utan att egentligen bestämma tid osv. eftersom jag ändå är så seg, vilket uppskattades) hade jag endast sett små stycken av Min Granne Totoro, och från studio Ghibli bara Spirited Away tidigare. Den gillade jag inte riktigt, men är i efterhand osäker på om det berodde på filmen eller det faktum att jag såg den ståendes. Jag ville ge Totoro en ordentlig chans, ty vem kan inte älska ett stort lurvigt djur? Min Ems godtog förslaget.

Som hon sa, det här är verkligen en lågintensiv film. Det är inga snabba klipp eller uppskruvad musik. Bara ett realistiskt barnperspektiv, om än något övernaturligt. Allt är ett äventyr och 75 % av filmen känns som en upptäcksfärd. Vackert som tusan är det också. Att barnen är sådär jobbigt högljudda är okej bara för att det är hur riktiga barn skulle vara. Hattarna är söta, grannpojken charmigt blyg och grannsämjan mysig. Pappan tror på barnen när de säger att de träffat en Totoro, och som tittare är det inte uppenbart att han ljuger. Jag gillar det lågintensiva, en seg å att flyta med i. Kawaii <3