jag typ saknar typ att vara snaggad typ.

genom mitt fönster.

Soluppgången petade på mina ögonlock tills jag vaknade imorse. Och då menar jag verkligen soluppgången, inte solljuset kontra nattmörkret. Från huvudänden av sängen där Richard lämnat mig för viktigare saker (jobb, bleh!) såg jag rakt genom lägenheten och fönstret, ut över trädtoppar där himlen glödde i femtontusenmiljarders färger. Att jag vaknade var kanske en överdrift. Jag tittade upp, noterade att det var sjukt snyggt, somnade om. Hade jag vaknat på riktigt hade jag ju invid texten presenterat en visual aid. Är lite sur nu att jag inte kunde dra mig upp och fota det. Antagligen tänkte jag att lägenheten kommer ge mig fler sådana tillfällen. Det var ju trots allt den första morgonen med klar sikt under hela den långa första veckan vi bott här (och nu är dimman tillbaka).

krisen drabbar alla.

Hela förmiddagen har jag lyssnat på P3 (morgonpasset är mysigt) och det mest intressanta som framkommit är att stackars Berlusconi måste skjuta upp sitt skivsläpp (!) eftersom han är för upptagen med Italiens ekonomiska kris, ett antal rättegångar mot honom och hålla ihop sin regering. Han är allt begåvad den mannen! Kanske har han bara för många bollar i luften? Om lilla Silvio kunde tänka sig att lämna brudarna och musiken ifred så kanske han kunde bli en hygglig politiker? Fast nej.