Bild: pappsilapsi
Vi startade vår resa den 29 december förra året någon gång vid tretiden på eftermiddagen. Alltså, vi lämnade Kelso hos morfar och styrde mot Arlanda. Vi kom dit i så pass bra tid att vi fick stå lite extra länge i kö, ungefär en och en halv timma. Det kanske var det jobbigaste på hela ditresan. Eftersom jag alltid får resfeber när det ska beges ut i vida världen hade jag inte ätit något på hela dagen och började bli ordentligt svinhungrig, plus få ont i ryggen av att bara stå och stå. Det som var ännu lite irriterande var att när incheckningen väl öppnade visade det sig att vi ställt oss i helt fel kö - människan i vår lucka var den långsammaste människa jag någonsin skådat. När vi äntligen var incheckade och röntgade hade vi en kvart på oss att trycka i oss varsin baguette innan planet skulle bordas. Självklart blev planet lite sent, och vi som redan innan bara hade 45 min på oss att springa mellan terminalerna i Zürich blev lite småstressade. I alla fall jag, som vanligt.
Vi landade i Zürich 22:28. Planet till Tel-aviv gick 22:45 och skulle bordas 22:35. Så vi hade alltså sju minuter på oss att springa mellan planen som befann sig på helt olika terminaler. Med fem kilo kameraväska var det sådär lagom kul. Flämtande satte vi oss på våra platser och beställde in det ena glaset vatten efter det andra. För att göra lite smygreklam: om du någon gång är nödgad att flyga gör det inget om du får flyga med Swiss. De ger en hur mycket dricka som helst (I'd like some water, tea and a coke please!), man får choklad och de är jättetrevliga ombord. På flyget till Tel-aviv serverades det middag omkring midnatt. Det kändes underligt. Väl ätna och allt sånt försökte vi vila lite, men jag fick ingen sömn.
Halv tre lokal tid landade vi och möts av passkontrollen. Den första personen man träffar på sitter där, ser stint på en och frågar "why are you here?" Jag kom lätt undan med att förklara att jag skulle hälsa på min morbror och att vi skulle befinna oss i trakten runt Tiberias (en stad i norra Israel). Mamma och Mirre blev däremot grundligt utfrågade: är han israelisk medborgare? är han gift? är hon israel? etc. Nästa anhalt är bagagebandet. Vi stod där ett bra tag, hjälpte några snubbar i stora hattar och korkskruvslockar med deras väskor och väntade tills någon knagglig röst försökte uttala Daniels väldigt svenska efternamn i högtalarna. Våra väskor var kvar i Zürich. Inte alls konstigt med tanke på att de hade haft cirkus tio minuter på sig att bli fraktade mellan planen. Vi stod ett bra tag och fyllde i formulär för att få de uppskickade till kibbutzen när de behagade anlända.
Vid fyratiden var vi klara och gick ut och träffade Birre, min morbror och anledning nummer ett till varför vi var där över huvud taget. För att snabbt klargöra en sak: Birre är född i Sverige och flyttade ner till Israel på 70-talet. Anledning till varför jag har lite judiskt blod i mig och eventuellt kanske ser lite utländsk ut är för att min farmor var judinna (numera ateist skulle jag tro) men flydde ifrån Berlin 1939 till Sverige. Okej?
Vi gick till biluthyrningen där en stor koloss stod och väntade på oss. Vid första anblicken såg den rätt fräsch och ny ut, men om man tittade närmare såg man ett antal repor på de flesta sidor av bilen. Sagt och gjort var vi vid halv fem på väg från flygplatsen och mot Tiberias. På väg ut märker vi att något låter konstigt, och lagom till att vi är ute på motorvägen (och jag har tagit av mig bilbältet för att klä av mig några lager kläder) börjar höger bakdäck låta väldigt högt. Det är svårt att beskriva ljudet, för dunk dunk dunk lät det inte fastän det verkligen lät dunk dunk dunk. Mamma började skrika på pappa att köra in till vägkanten och väl där kunde det ganska snabbt konstateras att vi hade punktering. Ett trasigt däck. Lukten av bränt gummi. Jag visste inte att ett däck kunde se så trasigt ut.
Bild: pappsilapsi
Alltså börjar vi med mission:reservdäck. Birre ringer hyrfirman som förklarar att vi får ta oss till deras kontor i Tiberias senare på dagen för att byta däck. När vi börjar är läget som bilden ovan: klockan är strax innan fem på morgonen och solen har ännu inte gått upp.
Ovan: läget när vi var färdiga, kanske 40 min senare. Soluppgång och rusningstrafik in mot Tel-Aviv. Nedan: stackars lilla pappa som inte hade sovit på hela natten, hade en två timmars körning framför sig, i färd att byta däck halv sex på morgonen visar hur rolig han tycker att situationen är. Tack och lov var alla på otroligt bra humör och kunde skratta åt situationen. Vi var där för första gången på nästan tio år, och istället för bra vinterväder med ca 20 grader var det strax över tio och regn. Det hade brutit ut krig. Vårt bagage var i en annan världsdel och däcket sprack. Tack världen, härligt härligt!
Med reservdäcket väl på plats, och efter ett besök till närmsta mack för att fylla det med luft (!!), var vi äntligen på väg norrut. Solen gick upp och fastän jag satt obekvämt som i en låda lyckades jag somna.
Väl framme på kibbutzen var klockan nästan nio. Rosa, Birres fru, serverade te och kakor. Det var härligt att träffa henne igen. Sist var sommaren 2006. Det var evigheter sen, och Rosa är världens mest underbara. Henne vill man träffa oftare än så. Strax därpå kravlade vi i säng för några få timmars sömn innan vi officiellt kunde öppna upp den 30 december som en egen dag. Resan dit tog 18 timmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar