Israel, dag fem - Golanhöjden

Bild: syrris-pyrris

På morgonen staplade vi in oss i bilen för att klättra upp på Golanhöjden. Första anhalt var vid en jättefin park, eller hur jag nu ska förklara det. Naturreservat? Hur som helst fanns det en del rester från grekerna som tydligen byggt upp en del tempel där, med dansande getter och sånt skoj. Vi hade fått order om att klä på oss så mycket kläder vi hade eftersom vi skulle åka upp i bergen, men här var det fortfarande rätt varmt och fint väder.

Bild: pappsilappsi

Morbror Birre är guide, vilket gör våra resor till Israel tio gånger intressantare än de annars kunde vara. Han verkar känna varenda ställe utan och innan och var superduktig på att planera dagsturer.

Framför hålet i bergväggen stod det största templet, om jag uppfattade det rätt.

Det här är coolt. Hur och varför karvar man in små fönsternichar (?) i bergväggen? Supersnyggt och väldigt underligt.

Efter att ha tittat på tempelplatsen gick vi på en promenad i parken.

Hela tiden följdes vi av en bäck, å eller ström. Vatten som forsade och porlade. Hela stigen var ackompangerad av stenväggar och trappor som kändes väldigt gamla. Bron var romersk, eller något liknande, och alltså rätt gammal. Det var jättefin stämning i hela parken. Kanske för att det inte var översmockat med turister som det antagligen skulle varit en annan årstid.

Efter att vi kommit ut ur parken fick Mirre en läskig huvudvärkstablett, och vi styrde ännu högre upp i bergen. Målet var att komma till en by med druser. Vår eminente guide förklarade att druserna var ett folk som uppkommit från muslimerna, men inte var muslimer. Religionen var hemlig och fördes vidare från far till sol. Manliga druser har vita mösser och kraftig mustach. Intressant.

Vi stannade invid en vattenfylld vulkankrater för att äta lunch.

Det serverades något slags pita-bröd med antingen choklad eller getost som fyllning. Jag valde choklad, som var supergott, men såhär i efterhand önskar jag att jag hade valt getost. Jag fick smaka Daniels, och den var nog ännu godare. Så mycket choklad blev lite mäktigt.

Efter maten blev vi bjudna på kaffe och kanelte innan vi bilade vidare.

Notera de snötäckta bergen i bakgrunden. Det verkade inte vara någon ovanlighet att de var vita, vilket kändes rätt konstigt. Dock var vi rätt högt över havet, och de där topparna sträckte sig kanske någon kilometer till.

Vår sista anhalt var vid en utkiksplats. Jag minns inte vad berget hette, men det var högt uppe på en topp, precis på gränsen mot Syrien. Det fanns en Israelisk bunker som vi gick gå in i (lite småläskigt med trånga gångar under marken).

Daniel fotade tappert med sin Praktica eftersom batterierna i hans Canon tagit slut.

Alla skolklasser var enligt lag tvingade att ha beväpnad eskort med sig på utflykter, vilket kändes smått scary. Jag såg fler vapen under den här resan än under hela min livstid.

Det var här det verkligen var kallt. Det blåste och solen började gå ner, så vi skyndade tillbaka till bilen. Jag somnade som en stock på väg nerför berget.

Väl tillbaka på kibbutzen firade vi sabbat, eftersom att det var fredag. Alla män hade kippa på sig (Daniels flöt ovanpå hans tjocka hår), vilket för min del kändes lite som payback efter att ha varit tvungen att klä ut mig till tält när vi i klassen besökte en moské i våras. Det serverades mängder av supergod mat. Varenda gång vi åt ordentlig middag var det inte en rätt som tillagades, utan oftast flera. Sabbaten var nog värst. Som veggie hade jag självklart ett mindre utbud, vilket nog var tur, för annars hade jag rullat därifrån! Resten av kvällen gick åt till att packa eftersom detta var sista kvällen på kibbutzen.

Bild: pappa. Daniel, Mirre och jag tuggar i oss snacks tillsammans med Rosas barn Shani och Eddie, och Shanis pojkvän Ivan.