tradition, kondition och pluttifikation.

I morgon är det en av de bättre dagarna på hela året: dan före dan. I love it. I min familj finns jättemycket tradition runt dan för dan, som jag tycker är minst lika heliga och viktiga som själva julafton. Vi klär granen, pyntar och äter den första skinkmackan tillsammans. Det är något av det mysigaste jag upplever på hela året. Tyvärr äter jag inte skinka längre. Det kommer kännas konstigt, men det skulle kännas konstigare att äta den. Detta förutsätter i och för sig att mappa hittar ett lämpligt träd att sno i skogen och att de pallar att såga ner och dra hem det. Äkta julgran är ett måste. Jag tycker att det luktar så gott...

Imorn är också dagen då jag fortsätter min påbörjade träningsrutin. Jag och mamma ska ut på joggingrunda no 2. Eftersom den första gick så otroligt jävla superbra känner jag mig rätt taggad att fortsätta i samma tempo, dvs MITT tempo. Jag tror att anledningen till att det är så äckligt (sägs det) att jogga är att det är så jobbigt. Well, det är inte jobbigt om du springer på din nivå. Att det går långsamt betyder inte att du inte får motion eller bränner fett eller whatever anledning du har till att springa. Springa snabbt gör man när man kommit till den nivån att man pallar att springa fort. That's my deal.

För övrigt sitter jag och rannsakar tradera efter huvudbonader, och särkilt söta sådana. Beslutet att låta håret växa ut öppnar en helt ny arena för kreativa, gulliga prylar. Och kostar pengar gör de också. Länge leve second hand!