Jag redigerar bilder från helgen. Det är massor av dem. Några på Sanna som jag inte träffat sen vi tog studenten (om man inte räknar den där gången vi stötte ihop på krogen i september). Det är trevligt med ett nytt gammalt ansikte. Både på skärmen och i livet. Uppfriskande och väldigt roligt. Ett kärt återseende.
Sedan finns det några bilder på ett fågellik som pappa hittade i morse. Det var en liten typ, en sparv eller fink eller något i den storleken. Jag trodde den skulle vara äcklig först, men den var väldigt välbevarad och såg mer uppstoppad ut. Jag är inte ett stort fan av fåglar och tycker ärligt talat att de är mer äckliga än fina. Det var mest för effekten som jag ville ta bilder av den. Det var helt okej. Men nu, när jag förstorar upp de spretande, stela benen med böjda klor i skala 1:1 på skärmen är det inte lika oäckligt längre. Snabbt skärper jag till dem så mycket det behövs, och förminskar raskt bort dem igen. Det är bara något med fågelben som ger mig the creeps.
Jag ett tag tänkt på att försöka hitta en yta att träna porträttfoto mot. Alltså helst en enfärgad, gärna ljus, plan yta. En vägg ungefär, vilket låter väldigt lätt, men tyvärr är alla hus på vår tomt djurgårdsgröna. Och så häromdagen fick jag en snilleblixt. Garageporten! Den är ju vit! Alla garageportar i min värld är av någon anledning vita. Glad i hågen tyckte jag mig alltså ha löst problemet tills jag idag klev in på tomten, höjde huvudet och insåg att garageporten också är grön. Why God why?! Jag som redan börjat planera för nästa fotosession...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar