Natten till igår drömde jag två mardrömmar. Den första utspelade sig på en festival, ett läger eller något liknande. Jag sprang på en stig med ett barn på ryggen. Nej, förresten, jag gick. Det var höga, täta granar på båda sidor av stigen som ledde till målet där alla andra människor befann sig. Det var mitt på dagen och lagom ljust. Jag såg ner på stigen framför mig och upptäckte en orm, kanske en och en halv meter lång, som låg utslingrad och spärrade min väg. I panik hoppade jag över den och förbannade det faktum att detta inte var en dröm. Så fort jag upptäckt den ormen och kommit förbi insåg jag att hela stigen framför mig var täckt av ormar, alla i samma storlek och några prydda av snickerslogotypen, ungefär som huggormar har en sicksackrand, på ryggen. Jag sprang, hoppade och försökte ta mig förbi så fort jag kunde. Hela tiden dök fler och fler slingrande odjur upp. Några höjde sitt huvud och väste åt mig och genast zoomades min blick in på just de exemplaren. Jag höll hårt om barnet och hoppade vidare med hjärtat i halsgropen tills jag äntligen kom fram efter alltför lång tid.
Här vaknade jag, låg blick stilla i ungefär fem minuter innan jag vågade ställa ner benen på golvet och ta mig till toaletten. Väl tillbaka kröp jag upp brevid Daniels varma, trygga gestalt. Han vaknade till, jag viskade något om ormmardrömmar och han höll om mig tills jag vågade somna om.
Väl tillbaka i sömnen befann jag mig i ett kök, eller ett vardagsrum. Min fot skulle eventuellt amputeras, men läkaren hade bett mig äta några piller och avvakta ifall sjukdomen skulle dra sig tillbaka. Jag gissar på antibiotika och blodförgiftning. Personen framför mig, stor och muskulös, skulle ta en spruta på sig själv. Hen lyckades på något sätt bryta sönder den när hen tryckte in den i armen. Jag blickade bort men kunde inte få synen ur mitt huvud. Handen, sprutan och nålen som trycks mot biceps på en helt okänd människa. Sedan ligger jag på sidan med höften mot en ny spruta. Det är inte nålen som pekar mot mig, utan hela den avlånga, slanka sidan, men det spelar ingen roll. Jag känner smärta och obehag ändå, och vaknar upp.
För andra gången på samma natt väcker jag Daniel, denna gång aningen mer desperat. Sist jag drömde om sprutor svimmade jag efter uppvaknandet, och det var inte trevligt. Jag väser ut att jag drömt en ny mardröm och ber honom distrahera mig, komma på andra tankar. Inget ont om min älskade pojkvän, men nyvaken kan han inte göra så mycket mer än att kramas och mumla. Särskilt när uppvaknandet är abrupt. Jag hasade ner på golvet där jag låg och frös tills jag bedömde att illamåendet var tillräckligt under kontroll för att kunna ligga i sängen och få lite vikt på magen (läs: Daniels arm) igen.
Tack och lov var det den sista mardrömmen för den natten. Dock tycker jag inte riktigt att det känns helt rättvist att få två helt delikata supermardrömmar samma natt. Vanliga mardrömmar där folk jagar och skjuter mig kan jag hantera. Inte ormar och sprutor. Det är det jag får panik av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar