Israel, here we come!

Detta kanske är vad som är skillnaden mellan att vara privat och personlig på internet, men verkar jag bry mig just nu? Nopes. En del av förberedelserna för att åka till ett (förhoppningsvis) varmare land är att raka benen. Detta har jag högaktligen skitit i sedan jag vet inte när. Säkert innan september. Alltså har jag levt livet som grottmänniska hela hösten. Det är ju så fantastiskt tråkigt att raka sig, och varför göra det när man ändå springer omkring med långkallingar och jenas hela tiden? När jag jobbade fanns det heller verkligen ingen energi över till sådana trivialiteter. När jag väl rakat det ena benet igår, och tittade ner, insåg jag att det såg väldigt lustigt ut. Det ena helt slätt och det andra aningen lufsigt. Det gav en svartvit känsla, totala motpoler. Lite roligt tyckte jag och dokumenterade.

I övrigt känns det inte sådär helt fantastiskt att flyga ner till ett land som precis har inlett krigsliknande aktioner. Det har varit vapenvila i ett halvår, eller något i den stilen, och två dagar innan vi ska åka dit för första gången på nio år smäller det. Tack för den tajmingen! Jag vart superskrajsen först, men just nu känner jag mest normalt respirr. Det kommer gå bra. Det som är lite trist är att det känns som om vi inte kommer åka till Jerusalem, eftersom det ligger så otroligt nära Palestinskt territorium på Västbanken. Det hade bara varit en dagsutflykt, men ändå. Jerusalem! Huvudsaken är att vi får komma till Israel, resten känns som bonus just nu.

Well, hej då på er. Planet till Zürich lyfter vid halvåttatiden ikväll, och vi kommer tillbaka den sjätte januari tvåtusennio framåt kvällskvisten. Kanske dyker det upp något mms-inlägg i Daniels blog om hen bestämmer sig för att ta reda på hur det fungerar och om det är värt de säkert sjuttonhundra spännen det lär kosta. Puss!