hej, jag heter toss och är missbrukare

Ja, diskussionen som jag och min andra äkta hälft förde denna eftermiddag lät ungefär så. Hej, jag heter toss och är missbrukare, min drog kallas godis. Jag satt på bussen på väg från jobbet och vi språkades i telefon. Jag försökte förklara att jag inte hade motivationen att sluta äta godis (som jag gör nästan varje vardag) riktigt än, men att jag planerade att göra det. Snart. Typ nästa vecka. Jag kan sluta när jag vill. You know the drill. Hen försökte förklara att om jag inte gjorde något åt saken så fort som möjligt, helst idag, så var jag förlorad. Okej, ta den förklaringen med en nypa salt.

Bakgrunden till hela mitt missbruk vill jag påstå inte alls är mitt eget fel. Jag åkte nämligen som fjortonåring på konfirmationsläger, glad i hågen och lyckligen ovetandes om vart den närmsta månaden skulle ta mig - sockernivåmässigt. Det var absolut ingen som stod och tvångsmatade mig med mars-stänger, men tempot på hela vistelsen var hög. Som exempel: på en månad var det två dagar där vi fick sova längre än till samlingen klockan åtta. Och det är ingen som kan påstå att fyrtio fjortonåringar utsatta på en liten ö i skärgården skulle gå och lägga sig tidigt. It just aint gonna happen.

Det som utmärkte mig på det här lägret var hur mycket jag sov. Det kanske låter underligt, med tanke på att jag just förklarade att vi blev uppschasade varje morgon. Saken är den att man inte bara behöver sova på natten. Det finns ju dagar också! Ni som gick i samma klass med mig på gymnasiet, typ Emmy, vet vad jag pratar om. Jag tog alltså tillfället i akt när det fanns ett litet hål på dagen, la mig rakt upp och ner och somnade. Det finns bildbevis. Poängen är alltså denna: jag var jävligt trött och hade inte mycket energi.

Problemet är ju att socker är the way att få i sig lite energi fort. Det fanns en liten godiskiosk på den där ön. Jag vill inte tänka på hur många hundralappar jag spenderade på godis där. En kväll när jag stod och räknade upp allt jag ville ha för personen i luckan stod en av mina konfirmationskamrater bakom mig. Hen reagerade på slutsumman, stirrade på högen med godis, mätte mig runt midjan och sa "men du är ju inte tjock?" Alltså, jag åt obscena mängder sött. När jag åkte hem var min kropp van vid en viss mängd socker. Och på den vägen är det.

Många gånger har jag varit i totalcelibat. Jag hade ett berömt år tillsammans med Albin och Ida där vi endast åt godis på skolloven (och däremellan ibland bakade tårtor för att ha ett litet kryphål). Det har dock haft sina ups and downs. Och nu är det väldigt mycket down. Utlösande faktor: att jobba heltid som barnskötare. Första dagen tänkte jag att när jag klarat det här och får åka hem ska jag köpa lite godis. Det var mitt lockbete. Och nästa dag också. Och nästa. För även om jag lärde känna arbetsplatsen och dess rutiner slutade det aldrig att vara ett förbaskat ansträngande jobb, i alla fall för mig. Nu befinner sig mina sockerkrav på en höjd jag själv lyft dem till. Nu sitter jag här som godismissbrukare på heltid. I'm so busted. Och vad gör jag nu?