Jag hittade nyss min anteckningsbok från tredje ring. Den är fylld av sketcher på änglar, annat klotter och ett stort antal låttexter. Och detta. Det blev säkert ett bloginlägg då också. Jag är så glad att jag har tagit studenten och slipper må sådär (för det gör jag väl inte?).
16 maj 08
Melodin från bussen till skolan heter "Way out of here", "Trains" och "Cheating the Polygraph". Allt Porcupine Tree. Allt för att andas. Allt för att glömma. Allt för att överleva.
Det går inte att resa sig ur sängen längre. Överlevnadsinstinkten flammar upp och ser till att jag trycker på snooze istället för att spola antisktet med kallt vatten. När jag sedan efter en evighet av halvslummer och hamburgerdrömmar kan vakna sitter jag på sängkanten i många minuterr. Jag vet att jag redan är ruskigt försenas, men det känns inte relevant att bry sig. Huvudsaken är väl att jag kom upp, att jag kommer iväg? Jag lutar mig över badkaret och lyckas tvätta håret. Av någon anledning är det svårare att tvätta på det viset nu när det är kort. Håret står åt alla håll vilket får vattnet att rinna och stänka över vartenda hörn av mitt ansikte.
Sedan sitter jag på sängen igen, iförd handduksturban, morgonrock och tofflor. Sedan lyckas jag klä på mig, packa ihop väskan utan att glömma alla fotoprylar jag kanske behöver ikväll. På nedervåningen har Birre också vaknat och jag tvingas agera pigg, glad och trevlig, samtidigt. Jag dricker några munnar te och äter minimalt med yoghurt, leker med Kelso och stiger i mina svarta färgglada skor. Jag får vänta länge på bussen men somnar nästan så fort jag slagit mig ner.
Jag vaknar upp i slussen och åker till skolan. Sväljer något för att få bort sömnsmaken ur munnen. Det fastnar i halsen och det ekar i tunnelbanan ackompangerat till rinnande ögon. Jag trummar med fingrarna till musiken, höjer volymen, och ger mig in i texten. Allt förutom att tänka på vart jag är. Vad jag gör. Vart jag är på väg. 20 dagar kvar nu. Väl i skolan hittar jag klassen och sätter mig en bit ifrån, lutad mot ett glasskåp. Jag skriver, skriver frenetiskt för att slippa se upp och se de olösta problemen i ögonen. Läraren säger några ord som gör situationen lite lättare, jag skriver vidare. Sedan upptäcker jag att skåpet jag lutar mig mot är fyllt av uppstoppade fåglar. Döda fåglar som jag tycker är obehagliga nog när de är vid liv. Tack och lov är det en tallgoxe som befinner sig precis bakom mitt huvud och inte en större fågel. Då hade min morgon varit komplett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar