Grinig, det är vad jag är. Det känns inte helt legitimt, om det nu någonsin gör det, då den grinighet jag mest ger uttryck för är den kapitalismen är orsak till. Och jag hatar att vara en del vill ha-rörelsen. Men jag vill ha. En kappa och tre klänningar som är fruktansvärt fina.
Självklart är jag grinig över andra saker också, som hur mycket jag vill ha semester och massvis av pengar utan att jobba. Det pågår en ständig diskussion runt mig just nu om hur jag inte klarar av att jobba och vad det beror på. Faktum: jag kan inte jobba. Problem: jag behöver pengar, åtminstone för hyra och fickpengar. Gärna för lite mer än så. Det känns som moment 22, förutom tidsaspekten där tid av vila förhoppningsvis ska laga mig lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar