vasaloppet

Det spelade ingen roll att jag somnade supersent inatt (har inte läst ut boken än, obviously), det var ändå uppgång tio i åtta. Prick gick starten. Runt trettontusen helgalna människor i färgglada utstyrslar. Det är lite häftigt. Vi passade på att inta årets längsta frukost, men jag somnade efter bara någon timma. Tur att Vasaloppet pågår så länge att det inte alls spelar roll om du missar lite där på mitten.

Det är väldigt konstigt, för i övrigt ger vår familj blanka fan i nästan alla sportevent. Om det är VM-final i fotboll, eller final i något OS där svenskar är med kan vi kanske bemöda oss ett ögonkast, men sällan mer. Därför är det så konstigt att vasaloppet är en sådan stenhård tradition. Det känns som något mindre självklart för medelsvensson att ägna plus fyra timmar åt. Särskilt eftersom det börjar klockan åtta en söndagsmorgon. Men vi gillar det, fastän det bara är pappa och jag som tar oss upp för att se det helt från start. Kanske beror det på den historiska anknytningen, att det är därför vi fått upp ögonen för det? Kanske inte. Det är fortfarande 90 km obegripligt stakande.

Imorgon är det måndag, vilket på ett sätt känns lite skönt. Jag ska nämligen få återgå lite till min vardag, utan att bli störd. Äntligen är sportlovet slut! Och min vardag, om än ensam, men i min takt är på sitt sätt lika underbar som tärande. Just nu saknar jag de underbara delarna lite extra...