sleeping with ghosts

Jag vill gärna skriva, och jag vet ingen annanstans. Ingen vill läsa om någon som mår dåligt, därför känns alternativet inte speciellt attraktivt. Ändå tänker jag göra rum för konstaterandet. Jag är sjutton år igen och det har gått månader sedan min första panikattack och jag känner hur allt börjar glida ur mina händer. Insikten börjar komma, den som säger att nu är det så här. Dagarna fylls av ångest, misströstan och ännu lite mer ångest som väller in. Jag är ett sjunkande Titanic, osänkbar, men ändå på väg längre och längre ned i iskalla djup jag inte vågar tänka på. Jag förstår inte hur det gick till. Gick det inte väldigt bra väldigt nyss? Och så ser plötsligt mitt liv ut så här, utan några framtidsutsikter alls. Kunde det vara värre? Ja. Spelar det någon som helst roll i nuläget? Nej. Jag mår ändå så jävla mycket skit. Dammit!

Kvällen ägnas åt livemusik och jag börjar närapå gråta till Arriving Somewhere fast vi knappast är nykära längre. Kanske är det för att jag håller på att börja gråta tio gånger om dagen nu för tiden. However. Underbara, vackra, magiska och fantastiska musiken gör att det känns lite lite lättare. Hur patetiskt det än låter så det här jag idag, med de där geniernas ord:

Hold your breath and count to ten, fall apart then start again.

I'm weightless
I'm bare
I'm faithless
I'm scared

I still beat my head against the wall

Just give me a pain that I'm used to

I got wiring lose inside my head
I got books that I never ever read
I got secrets in my garden shed
I got a scar where all my urges bled
I got people underneath my bed
I got a place where all my dreams are dead

I could do with some fresh air
Can't breathe too well

I guess I'm just burnt out
I really should slow down
I'm perfectly fine but
I just need to lie down