like a cancer scare in the dentist's chair

Jag vet inte om jag någonsin varit så nervös i hela mitt jävla liv som jag var i morse i väntrummet. Det kändes som en panikattack utan paniken och utan ångesten. Eller, jo, det fanns lite ångest där också, men inte samma sorts ångest. Kroppen kändes stel och klumpig som ett hönsnät och det gick inte att andas. Jag kunde inte andas för att slappna av, och det var nog det värsta. När de sedan talade om att jo, jag hade ett litet hål i en visdomstand fick jag den här gången också lägga mig på golvet för att andas mig igenom det. Alltså, att laga ett sånt litet hål har jag gjort förut. Med tid och lugnande medel klarar jag av det, garanterat. Det vet mitt huvud, men inte kroppen som alltid överreagerar.

Nu känner jag mig mest lite uppgiven och irriterad. Jag har ju kämpat som en galning med de där tänderna! Dock är det inte så konstigt att det är visdomständerna (som är så pass nya att jag väldigt nyligen faktiskt insåg att de existerade) som fick ta stryk. Tandisen gav mig lite tips om hur jag skulle borsta dem och jag känner mig redo att ta mig an uppgiften! Borrning blir den 29 april, vilket är onödigt långt fram. De senaste månaderna har jag verkligen insett hur överbelamrad vården är. Jag oroar mig mer för mitt eget orande än själva ingreppet, hittills i alla fall. Jag känner mig mest irriterad över att behöva stå ut med mig själv och mitt ältande i över en månad.

PS. Anna Larsson och jag kommer väldigt bra överens. Jag håller med henom i nästan alla henoms kolumner (i SvD). Idag ser jag att även hen reagerade på våldtäktstemat i Beck för någon vecka sen. Läs!