I fredags åkte jag och Daniel till hufvudstaden för att träffa Emmy och Simon. Sånt är alltid trevligt, och så även denna dag. Vi skrattade och åt goda mackor på 44:an. Det finns ytterst många bra saker med det stället. Hela temat till exempel. Eller målningen bakom herrarna på bilden ovan. Toaletten är kanske inte lika mycket att hurra för, men unik och cool på sitt eget sätt (och den här gången fanns det faktiskt en toaring, halelujah!!). Se bild nedan.
Simon lämnade oss för andra roligheter, och vi gav oss ut på södermalm för att leta lite i second hand-butiker. Alltså, jag vet inte vad som har hänt med hela begagnat-trenden. Är inte halva idén med det att det ska vara billigt? För mig känns inte ens myrorna speciellt billigt längre (i och för sig kostade kavajen jag köpte inför Israel bara 60 spänn, men ändå), och då ska vi inte tala om dessa boutiqer. Det är ju nästan så de är. Dock måste jag ändå medge att denna hade ett innehåll av uppenbar hög kvalitet och mycket snygga kläder. Jag blev helt förälskad i en solgul sommarklänning som jag fortfarande tänker på. Det känns som om hela budgetprylen mer och mer faller undan för det faktum att man ska skaffa ett unikt plagg som ingen annan har, och att det faktiskt är coolt att ha något second hand. Synd bara att jag inte har råd att köpa något fint, ens då. Just nu tänker jag mycket på det eventuella utbudet av kjolmönster i tygaffärer.
Strax efter att vi partat med Emmy fick jag årets blodsocker-low och vi skyndade mot bussen hem. I bilen på väg hem till Daniel från bussen satt jag helt inne i mig själv och tänkte på helt udda saker. Tänk hur många vägskyltar det finns egentligen. I världens ände, där Daniel bor så fint, är varenda väg markerad med en liten skylt. Det finns vägbulevarningar och hastighetsförmaningar på minsta lilla väg i hela Sverige. Hur många skyltar är det egentligen, sammanlagt? Och vad skulle hända om al-qaida kom och plockade ner ett stort antal skyltar? Man har ju hört att de är några styckna, så om det jobbar riktigt duktigt på det kanske det kan förmå vägverket (och staten) till en riktigt fin extrautgift? För jag menar, om man som privatperson vill köpa en skylt kostar det ju antagligen mer pengar än vad åtminstone jag själv skulle uppskatta. Där någonstans började tankegången kännas aningen bisarr...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar