Åh, det börjar bli så svårt att andas nu. Hjärtat slår för fort och hårt och gorillan bygger återigen ett bo på min bröstkorg. Jag är hösten 2006 igen med den lilla skillnaden att jag inte får panik och lägger mig i en krampaktig hög på golvet. Istället känner jag mig förtvivlad. Varför kommer det bara tillbaka och tillbaka? Var det fel att tro att jag blivit frisk? Ska jag tro och oroa mig över att det här ska komma tillbaka och stanna resten av mitt liv? Jag ska till min psykolog imorn igen eftersom jag är tillbaka på ett besök i veckan-nivån. Då kommer de officiella termerna, diagnoserna. Panikångest och depression. Min aptit försvann ut genom fönstret igår och idag kan jag inte andas, så det känns rätt spikat. Helvetes jävla skit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar