När drömmen fylls av mina värsta barndomsmonster som till råga på allt syr igen mina ögon med färgglad sytråd blir jag redigt ledsen på mitt liv. Då känns det extra otrevligt att behöva vakna och kämpa sig igenom dagen. Vart skulle jag få den kraften ifrån? Jag hatar mina mardrömmar, och även om de inte är regelrätta mardrömmar är de flesta ändå väldigt obehagliga. Jag hatar dem. Jag vill vara ifred om natten. I övrigt... ingenting. Life's a bitch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar