arriving somewhere but not here

Idag är dagen då några tårar får komma fram, blandas med tandkräm och kväljningar när jag försöker nå ända bak till visdomständerna. Idag är dagen då jag äntligen får hulka lite, och inte ens katten är här och hör på. Idag är dagen då jag är så jävla förbannad och ledsen på mitt liv. Och det blöder någonstans på mitt huvud. Jag ska plocka upp mig själv och ge mig ut i solen, alldeles snart. Jag ska bara drömma mig tillbaka till bättre tider först. Gamla familjebilder är det bästa jag vet. Särskilt när min familj är i dem. Kan de inte komma hem snart? Jag är trött på att vara helt ensam.