Nu är den slutläst, boken som hållit mig vaken på nätterna de senaste veckorna. Ettusentjugofyra sidor lång var den. Idag bestämde jag mig för att göra en slutspurt, och istället för att göra saker jag borde gjort så slog jag mig ned bredvid Kelso i soffan och ägnade två timmar åt att läsa ut tegelstenen. Jag känner ett behov av att recensera och utvärdera.
Ja, boken var bra. Jag kan omöjligen påstå något annat. Jag har varit totalt fast och helt förflyttat mitt liv till ett pestdrabbat 1300-tal. Jag har till och med gått läsandes från bussen. Jag kan inte minnas när det hände sist, men det är en härlig grej. Synd bara att det inte är maj och fåglarna kvittrar i bakgrunden. Hur som helst. Även fast jag varit helt fast i boken känner jag mig inte helt nöjd. Kanske har jag läst för många böcker av henom (det står nio stycken i bokhyllan, och fler på biblioteket) och är alltför hemma med Folletts stil. Så fort det börjar gå bra för en karaktär är jag väl medveten om att det borde innebära att faran lurar bakom nästa hörn. Konceptet är lyckat på det sättet att man ständigt undrar hur det ska gå. Det är hela tiden flera bollar i luften, många problem att lösas för många olika karaktärer. Hittills har jag inte tyckt att det varit mer än milt irriterande (man vill ju att det ska gå bra för de karaktärer man gillar!) men den här gången kändes det nästan överdrivet. Om inte några ondingar hade strukit med av pesten hade trovärdigheten rykt. Slutsummeringen, eller de sista kapitlen, kändes också aningen klyschiga à la alla applåderar när de älskande kysser varandra i en hollywoodproduktion.
Även om detta legat i bakgrunden hela tiden är det ändå en väldigt intressant och bra bok. Jag älskar att få en inblick i hur samhället såg ut på medeltiden. Dessutom beskrivs den från olika vinklar, rik som fattig. Genom pestens framfart blir det väldigt intressanta inslag om den tidens sjukvård. Som alltid känns det som om författaren anställt ett helt team researcharbetare, för det finns otroligt mycket välbeskrivna detaljer i helt skiljda ämnen. Det är en del av det som gör henom till en av mina favoritförfattare.
Kort och gott fanns det saker jag gillade och inte gillade om boken. Den var bra. Den kändes som ett riktigt hantverk. Som att se ett gigantiskt marmorblock förvandlas till en detaljrik staty. Dock bekräftar den uppfattningen om att ettan alltid är bättre än tvåan. Pillars of the Earth var och är fortfarande bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar