tove&emmy

Det fanns en gång i tiden tre år av mitt liv där vardagen till stor del bestod av två filurer. Speciellt det sista året. Då var det lite jag, Emmy, Tove-stuk. Sen var det Ylva och Helena också, men de var jag inte lika nära, även om de också var väldigt härliga och trevliga personer.

När jag gick det där gråa och plågsamma sista året på gymnasiet tänkte jag mest på hur mycket jag ville bli av med skiten. Tro mig, det finns skräckfyllda ögonvittnesskildringar av hur jag uttryckte mitt förakt över väntan på studenten. Ungefär. För mig innebar den tillgång till friheten och inte så mycket mer. Jag tror inte att jag stannade upp en enda gång för att reflektera över att det faktiskt fanns en väldigt bra del av min vardag som jag faktiskt skulle gå miste om.

Tove. Människan som inte kan uttrycka en negativ åsikt om någon person, minus några lärare som borde byta yrke av en väldigt uppenbar anledning. Hen är alltid positiv, ser framåt och är full av energi. Dessutom är hen en utav de mest sociala personer jag träffat på. Nu pluggar hen spanska i Valencía.

Emmy. Klok, snabbtänkt och med excellent humor. Alltid med på alla konstiga upptåg. Färgglad! Hamnade av någon outgrundlig anledning på KTH i Kista. Helt oförståeligt för mig som aldrig varit något fan alls av naturvetenskap.

Men det konstigaste av allt är att vi inte ses varje dag längre. Kilar upp till 7eleven på rasten och köper te till överpris, förbannar vissa lärares uppenbarliga oduglighet i sin yrkesroll, gömmer peppercakes i skåpet och trycker oss i gemensam stelfrusenhet mot skolans element - de få som var igång.

Kort sagt: Tove, kom hem nu för i helvete! Jag saknar dig! Och Emmy. Min Yellow Submarine-film ramlar ner i brevlådan snart. Då bör vi vara redo med te och lussekatter.