Detta är en lång, self pitying rant. Du behöver inte läsa.

Jag minns min första panikattack, ångestattack, whatever man vill kalla det. Det är inte svårt. En sådan händelse glömmer man inte. Det var en torsdag. September. 2006. Jag hade suttit större delen av eftermiddagen och diskuterat relationsdrama. Kompis A hade varit tillsammans med Kompis B i några månader men hade nu gjort slut. Några månader senare uppdagades det att Kompis B sedan uppbrottet haft ihop det, rent vänskapligt men relativt intimt, med Kompis C som umgicks dagligen med Kompis A. Helt plötsligt ville Kompis A inte veta av Kompis C och tyckte att hen betett sig dumt. Kompis C tyckte att det inte var en så stor grej. Jag var Kompis X. Stod i mitten.

Just denna eftermiddag dunkade mitt hjärta konstigt. Det gick alldeles för snabbt. Det var tungt. Det kändes konstigt att andas. Jag var orolig. Sista lektionen, den på två timmar i litterär gestaltning, gick ut på att vi skulle sitta vid skanstullsbron och göra miljöbeskrivningar. Jag polade med Kompis B och C. Det enda vi diskuterade var ovanstående röra. Jag fick agera språkrör för kompis A. Jag reste mig, gick fram och tillbaka för att försöka få hjärtat att slå normalt, föröska få bort gorillan som satt på min bröstkorg. Diskussionen gjorde ingenting bättre. När vi skiljdes åt var vi fortfarande vänner, finfint. Jag satte mig på bussen hem. Placebo i lurarna. Frenetiskt letandes efter den där säkerhetsnålen jag alltid hade i väskan för säkerhets skull. Jag satt alldeles för långt fram i bussen, alldeles för långt ut, alldeles för synligt. Skickade iväg sms efter sms, ringde Ida som sa att självklart kunde jag komma hem till henom.

Jag minns hur panikslagen jag var när jag klev av bussen. Jag hade inte hittat den där säkerhetsnålen. Det gjorde mig panikslagen och jag tryckte istället in naglarna någonstans i handleden. Det blev ett fint litet jack och jag kunde sätta mig på marken och vänta ut och in på väskan tills jag hittade nålen. En nål. Det är så ironiskt eftersom jag alltid haft en grav fobi för nålar och blod. Jag började vandra bort mot Ida. Det gick långsamt för tårarna sprutade och jag hade inte så mycket kraft att gå med. Jag minns att jag passerade kanske två eller tre personer på gångvägen. Jag minns hur de tittade på mig, måste ha sett att jag var ett öppet sår, och gick förbi. Till slut låg jag på marken, kunde inte gå längre. Jag låg på marken och kippade efter luft och hade ingen aning om varför jag inte kunde gå längre. Jag vet inte hur jag tog mig därifrån hem till Ida, men faktum är att jag gjorde det. Jag bokstavligt talat ramlade in genom henoms ytterdörr, med en småblodig, vit skjorta. Jag låg på henoms köksgolv och skakade av alla tårar som måste ut när henoms föräldrar kom hem.

Jag är så tacksam över att de är så fina människor. De freakade inte ut. Ida sa att vi nog skulle gå upp på henoms rum, och de var helt lugna. När middagen var färdig låg jag kvar på Idas säng och vilade ett tag tills jag kände att jag var hungrig. Då gick jag ner och fick lite soppa. De ifrågasatte ingenting eller uttryckte att jag var ett störande moment i deras lugna vardag. Det var så skönt.

Jag tror att jag aldrig har varit räddare, någon gång i hela mitt liv, än jag var den dagen. Att inte veta vad som hände med mig, att känna att det inte fanns någon botten på hur dåligt jag kunde må, det var skrämmande. Allt gick väldigt fort nedåt. Nästa vecka satt jag i ett samtalsrum på BUP och fick veta att det var en panikattack, det som hänt. Det som skulle hända igen, så många gånger, både publikt och i mitt nedsläckta rum.

Jag minns tiden då jag låg i sängen med rullgardinen ständigt nerdragen och endast något värmeljus tänt. Jag minns när jag inte kunde äta på flera dagar, när jag inte vågade somna, när jag inte hade kraft nog att gå hem från skolan utan var tvungen att få skjuts från bussen. Jag minns att sitta ihopkrupen i hörnet av ett klassrum medan underbara vänner sitter runt omkring och hjälper en att kunna böja ut fingrarna igen, med en klass som sitter runt omkring och (vad jag vet) inte märker någonting. Jag minns hur det känns att få panik över att bussen eller klassrummet är för fullt för att jag ska få plats att sitta längst bak. Jag minns hur det känns att vara ett tomt, ensamt skal när 20 000 personer bokstavligt talat bor inom en meter från dig och känslan att det enda som hjälper är tre ordentliga sår i armen.

Tack och lov. Tack och lov för två år i terapi. Tack och lov för KBT, för terapeuter som orkade lyssna. Tack och lov för Daniel. Tack och lov för Emmy. Tack och lov för Ida. Tack och lov för Albin. Tack och lov för mappa, Helen och Hanna. För nu är livet bara härligt! Jag kan säga nattnakenbad, Kelsopäls och promenader hand i hand. Men det finns också så mycket mer.