Porcupine Tree

Gårdagens konsert blev av många anledningar inte riktigt som jag tänkt mig. För det första var det kö när vi kom fram till fryshuset. Sist vi såg Porcupine Tree i Stockholm (två år sedan) kom vi en halvtimma innan förbandet skulle gå på och vi kom in direkt och kunde sätta oss i andra ledet framför staketen och vänta. Den här gången fick vi vässa armbågarna. Jag, som är typ en halv meter hög, var rädd att jag inte skulle kunna se någonting. När vi väl kom in och trängt oss fram insåg jag att läget inte var så dumt ändå. Vi kom kanske två meter från staketet och under konserten lyckades vi komma så långt fram som en person från staketet.

Katatonia var förband, några snubbar jag bara känner till namn. Har aldrig hört dem förutom men de överraskade inte direkt. Dock visste jag inte att de var svenskar och det var lite kul att höra ett "tack som fan" efter varje låt. Maskulint värre. Jag menar, vem säger "tack som fan"? Någonsin? Som om inte det långa håret, de svarta kläderna och resten av hårdrocksbandet bakom honom inte var nog för stereotypen.

När de gått av scenen hade jag rejält ont i ryggen, något som kändes rätt överraskande. Nu när jag läst gamla blogginlägg inser jag att det hänt förutom även om jag just då inte kunde komma ihåg det. Det var hur som helst rätt plågsamt och kännbart resten av konserten. Första halvan var en (nästan) obruten första skiva av The Incident. Steven Wilson stannade till och sa hej i början, i övrigt spelade de på utan avbrott i nästan en timma. Jag har gjort mitt bästa för att lyssna in mig, men där blev det väldigt tydligt att jag inte lyssnat mycket nog. Mycket kändes igen, men känslan hade inte infunnit sig än. Musiken och framträdandet var grymt, men det räckte ändå inte när ryggen distraherade så mycket. Skäms nästan lite över att jag faktiskt gäspade några gånger, men så var jag trött också. Dock märktes det på övriga publiken (som uppenbarligen snurrat The Incident konstant sen den kom ut) att det uppskattades.

Efter en tiominuterspaus (med digital nedräknare som de följde på sekunden) spelade de lite gamla låtar. Det kändes mycket bättre, särskilt när de plöjde in i Anesthetize. Ryggen gjorde inte lika ont när jag bara inte kunde låta bli att röra mig till musiken. Efter den upptäckten tänkte jag att hoppas nästa låt blir lika bra. Då i tystanden mellan låtarna skriker en snubbe att han vill att de ska spela Nine Cats. Jag är helt övertygad om att det är samma snubbe som förra gången! Steven reagerade ungefär likadant också. Jag tycker att han borde minnas incidenten från förra konserten och lägga ihop ett och ett, i Stockholm vill de höra Nine Cats!, och göra ett undantag nästa gång. Sen presenterar han nästa låt. Way out of Here. Och videon klaffar lika bra när de spelar till den live som förinspelat. Det är helt otroligt. Jag höll på att börja gråta, allvarligt talat, för att det var så vackert. I början när ljudet är sådär skört och sakta blir starkare kändes det som om någon stod och pillade lite på mitt hjärta. Jag älskar verkligen den låten!!

Som encore spelade de The Sound of Muzak och Trains. Publiken blev uppmanad och sjunga med och det gjorde vi verkligen. Alla skrek rakt ut och fy fan vad de är bra. Det var värt allt ryggont i världen! Sen var det kanske inte så konstigt heller eftersom vi stod upp konstant i tre och en halv timma... Hur som helst. Grym konsert. Jag älskar dem. Punkt och slut. Hem och lyssna!

PS. Bilder från deras spelning på RuisRock-festivalen i Åbo förra sommaren. Steven Wilson överst och John Wesley underst. Ursäkta skitkvalitén.