Mardrömmen börjar innan jag ens hunnit gå och lägga mig. Tittar på ett nonsensprogram. Några nålstick. Lite blod. Det torkas bort. Allt på en skärm många miljoner mil från min fåtölj. Jag tänker att det klarar väl jag, andas, och det är över på några sekunder. Illamåendet kommer ändå, starkt och jag känner igen det. Blir nästan förvånad. Lägger mig på golvet, framstupa sidoläge och tänker att nu borde jag vara säker, Playboy Entertainment for men August 2007 nålar nålar nålar in i huden. Illamåendet blir starkare och sedan en bekant känsla av förvirring när kroppen känns som om den utsatts för många fler G-krafter än den borde och att tusentals myror går över hela mig. Det märks inte att svimma, men väldigt mycket att vakna upp. Jävla skit. Jag är ju för patetisk. Sen märker jag att det här var en sådan svimning när illamåendet fortsätter, den värsta sorten, när man mår dåligt till och med efteråt. Svänger runt mig, slänger upp benen på sängen, drar av mig alla kläder jag orkar dra i. Matt, varmt, illamående. Kan inte ligga still utan vaggar från sida till sida. Mamma har redan gått och lagt sig, men jag skriker ändå. "Mirre?!" Jag får svar. "Kan du komma?" Hon säger att jag kan väl komma in till henne om jag vill något. Jag kan inte ställa mig upp för då kommer jag ramla igen. "Snälla?" Inget svar. Tyst. Datorn surrar. Svettas. Försöker räkna kvistprickar i taket. Tappar hela tiden bort mig. Till slut är jag lugn och börjar frysa. Kryper upp i sängen och lägger mig under filten. Skakar. Dåsar kanske en halvtimma innan jag vill gå på toa för att sedan sova. Vinglar iväg till toaletten, jo, vinglar. Sedan in mellan kalla lakan. In med bettskena och hoppas att jag kan andas tillräckligt ändå. Och när jag vaknar en gång i timmen resten av natten är min första tanke varje gång, mår jag fortfarande illa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar