När Daniels alarm sparkade igång klockan sex i morse kom inga solstrålar in genom fönstret. I några månader har de fått hamna ungefär där jag lägger mitt huvud. Jag tycker om junimorgonens solstrålar genom helt nya, ljusgröna björklöv. Idag var det mörkt och jag kände mig förvirrad med en gigantisk röd plastbit i munnen. Ställer jag mig framför elementet känner jag att det börjat jobba igen. När jag sätter mig på toaletten låter jag kranen spola så högt upp och långt till vänster det bara går så att jag kan värma händerna innan jag går ut igen.
Blir det inte värre än så här klarar jag mig, men jag vet att det inte kommer bli så. Jag vill tro att de närmsta sex månaderna inte kommer vara fyllda av obehag, men när jag sen minns hur stockholmsvintern känns i axlarna och halsen inser jag att det är precis så det kommer bli. Kallt och jävligt oavsett hur många lager kläder jag har på mig. Fan fan fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar