Den femte dagen på ön var sista dagen med hyrbil. Då hade vi haft en toss och Daniel-dag och en Mirre och Danne-dag i bilen. Hur skulle vi fördela den sista? Efter mycket diskussion blev slutresultatet en plan som gick ut på att vi skulle stuva in oss fem personer i bilen (alla förutom mamma), åka över till den östra sidan av ön och bada någon timma. Sedan skulle vi åka upp i bergen, hitta en gullig by med något lunchställe och så skulle pappa dumpa oss där för att sedan åka och hämta dit mamma. Det var en komplicerad historia, men vi var optimistiska! Som ni kanske anar blev det inte direkt som vi hade tänkt oss... Nedan följer redovisning med varierat bildmässigt resultat. Vissa är av bra kvalitet (flickr) och vissa av mindre bra kvalité (blogger).
Att komma till stranden gick fort. Den var helt öde, vilket kändes hur lyxigt som helst. Vi kunde i princip ha näckat. I princip. Men det gjorde vi inte. Jag hittade direkt några snäckor och var jättefascinerad.
Daniel begav sig genast ut i vattnet med vår färgglada undervattenskamera.
Saker värda att notera på denna bild: boken som jag trodde att jag skulle vilja läsa efter att jag badat. Well, de fick släpa upp mig ur vattnet när vi var tvungna att åka, så det blev inte så mycket läst. Och så kjolen nere till höger som jag satt och svor över dagen innan vi åkte då jag kämpade som en galning med att få klart den. Resultatet blev faktiskt rätt bra! Seger! I övrigt är den här bilden bara jäkligt mycket ur fokus.
Grabbarna kastade sig i. Jag dokumenterade först.
Mirre doppade nog inte ens tårna utan låg bara och solade.
Sen fick jag äntligen bada. Det kändes kallt först, sedan låg jag som ett litet barn i vattenbrynet och rullade fram och tillbaka med vågorna. UNDERBART!
Och överallt dessa miljoners triljoners små stenar som man försökte greppa om innan nästa våg drog med en ut igen. Gissa hur många jag hittade i bikini-toppen när jag skulle torka mig?
Jag samlade på mig jättemånga snäckor. Den där runda insnurrade typen man absolut inte kan hitta i Sverige. De luktade lite konstigt, lite hav-aktigt, men jag tänkte att det försvinner. FNYS. Mer om det när jag redigerat den förklarande bilden...
Hur som helst så älskade jag den där stranden. Jag hade kunnat stanna där hur länge som helst, så fantastiskt var det! Vi var där kanske en timma innan vi behövde åka iväg igen för att hinna med lunch uppe i bergen. Dammit, tänkte jag och lämnade världens bästa strand och tusen lyckliga skratt bakom mig.
Vi packade in oss i bilen och började bergsbestigningen. Efter ett tag kom vi till by nummer ett. Den verkade genuin och allt sånt vi letade efter, men kändes inte direkt mysig eller välkomnande.
Då tänkte vi att vi åker vidare och tar en by närmare vårt hotell, då blir det ju till och med närmare till att hämta mamma. Vi stannade och tittade på utsikten (bild) på vägen och tänkte att det gör ju inget att vi kommer närmare. Vi passerade två, tre byar med den inställningen och vi blev bara hungrigare och hungrigare.
När vi nästan var framme vid västkusten igen insåg vi att det kanske var lika bra att pappa släppte av oss ungdomar i centrum där vi kunde hitta ett lunchställe medan pappa åkte till hotellet och hämtade mamma. Vi gick en lov runt centrum och hittade inte en enda öppen restaurang. Vi började leta oss neråt stranden för att hitta något där men allt, skyltar till trots, var stängt.
Nu var vi ännu närmare flygplatsen än vårt hotell, och när planen kom skrek det verkligen i öronen. Jag tycker så synd om dem som bor där permanent och måste höra det ljudet många gånger i timman varje dag. Låg hyra?
När vi kunde se havet skickade vi ett sms till mappa och meddelade att allt var stängt och att vi var på väg hem. Det var uppåt trettio grader och vi gick kilometer på stekhet asfalt. Killarna påstod att det inte var så jobbigt, men för mig och syrran som är dysfunktionella när det gäller frukost (vi hade alltså knappt ätit något på hela dagen) var det rätt jobbigt. Till slut skickade vi ett nytt sms och bad på våra bara knän att pappa skulle komma med den luftkonditionerade bilen och hämta oss. Vi blev bönhörda, och hela kalaset slutade med att vi åt lunch i hotellets restaurang. Värdelöst? Kanske inte, men jag hade så gärna legat lite längre på den där stranden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar