Och så blev jag stoppad i en vaccineringskö. Jag och mamma knuffades in i ett rum och jag började bli skeptisk till hela företaget. "Men jag måste väl få ligga ner?" Nej, tydligen fick det bara ta 45 sekunder, sa mamma. Jag ville bara få det överstökat eftersom jag vet hur fort det går och hur skönt det känns i själen när det är över, men om jag inte skulle få ligga ner skulle jag tuppa av på nolltid och få ännu mer trauma runt sprutor. Efter några minuter ensamma i det där rummet har jag bestämt mig för att det här inte kommer funka. Jag får ta sprutan en annan gång vid ett annat tillfälle. Sen kommer jag på att det är svininfluensavaccin vi talar om. Men då så! Då behöver jag ingen spruta! Sedan vaknade jag.
Jag tror att det här beror på att jag sett kanske aningen för mycket på nyheterna på sistone. I min familj brukar vi skämta om att det är rena rama sprutterapin att titta på rapport, eftersom de minst en gång per dag kommer visa när någon får en spruta. Jag tittar eftersom jag vet att min fobi annars blir värre. Då har jag upptäckt att de inte trycker in sprutan utan verkligen hugger in den i armen! Hallå?! Varför? Jag kommer aldrig lita på en vanlig sjuksyrra utan kommer säkert bara tåla att vår kompis läkaren vaccinerar mig för all framtid.
Sju och en halv timmas sömn och jag vill falla i bitar av trötthet. Är det verkligen normalt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar