indifference is killing me

Det var mycket spännande att gå på en konsert utan att vara förälskad i bandet. Det var en märklig känsla av att stå utanför och betrakta hur galna alla andra var, som jag antagligen är på alla andra konserter jag varit på hittills. Låtar jag aldrig reflekterat vidare mycket över fick publiken att jubla. "Jaha" tänkte jag. Inte visste jag att det var en sån låt.

Musiken gjorde sig hur som helst väldigt bra live, och bandets framtoning var väldigt spännande. Jag är väldigt imponerad över sångarens förmåga att hoppa fram och tillbaka mellan höga och låga toner och få det att låta så enkelt. Jag trodde att det var något som kommit sig efter hundra omtagningar i en studio, men icke. Han kan verkligen sjunga så. Coolt!

Något annat spännande var hur anspråkslösa de var. De gick in, spelade och gick ut, ungefär. Sångaren såg nästan lite försynt ut där han stod rakt upp och ner och sjöng ut. Däremellan kunde några få danssteg skymta, ett taktfast gungande, men inte mycket.

Sammanfattningsvis en bra konsert. Jag reagerade inte så väldigt känslosamt på den, men hela dagen efter snurrade musiken runt i huvudet, och inte bara de låtar jag vanligtvis lyssnar på av dem utan också en massa nytt. Jag har kollat runt lite på de stora tidningarna och hittat en recension vilken som vanligt (tråkigt nog) är rätt negativ. Vad är det med recensenter som gör att de är så otroligt negativa? Kan inte påminna mig om när jag läste en positiv recension senast. Just därför är det inte något att bry sig om. Jag har min uppfattning, de har sin.