En lustig sak jag börjat lägga märke till är hur ofta jag helt sonika vänder kameran rakt ner och knäpper av. Det känns till en början väldigt tråkigt och ytligt. Jag menar, hur kul är mina fötter egentligen? Jag tänker att det är en tråkig ovana som distraherar mig från att ta in mer intressanta företeelser i världen än mina fötter. Efter inte så otroligt lång tid ångrar jag mig. Alla som sett Le fabuleux destin d'Amelie Poulain (eller Amelie från Montmartre som vi svenskar kallar den) kanske minns vykorten med den lilla trädgårdstomten? Trädgårdstomten i New York, Trädgårdstomten i Kambodja etc. Mina fötter är som trädgårdstomten och bilderna är vykort till mig själv. Jag sätter mig själv på kartan.
På ett sätt är bilderna väldigt olika, beroende på plats och tillfälle. På ett sätt är de å andra sidan väldigt lika. Fötterna tittar fram ur den nedre kanten, bilden är oftast liggande och det framgår väldigt snart vilka mina favoritskor är (eller bara att jag har väldigt få par). En sak är säker och det är att jag kommer fortsätta ta bilder på mina fötter och skapa en bild kring ett ögonblick när jag fick stå på jordklotet. Tack världen för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar