Det finns inget bättre än att komma hem halv fyra på morgonen, supertrött och med ömma fötter, och lägga huvudet på kudden i sin egna säng. Doften. Ljuset som återigen börjar leva upp. Tystnaden. Sängen som omfamnar en. Jag älskar det. Det är värt den jobbiga hemresan från stan, kylan och tröttheten för att få uppleva lättnaden och avslappningen i det ögonblicket. Och det var roligt att dansa med Emmy och Tove. Superkul tills DJ'n totalt gick vilse i R'nB-träsket, men vi var glada ändå.
Uppvaknandet, slö och förvirrad i Daniels kvarglömda tröja, var förstås inte lika trevligt. Frukost, packa och cykla ner till stranden där gamla scoutpolare skulle spela brännboll. Det var verkligen bara människor från förr och inga nyingar. Simon som jag inte sett på år, verkligen ÅR, var där vilket var hur kul som helst. Efter några rundor brännboll och lite picnic tog vi oss bort till scoutstugan, pimplade te och pratade i hur många timmar som helst. Dagen försvann i ett ögonblick, precis som det alltid blir där. Och det är så skönt med det stället, att man alltid kan komma tillbaka till samma gäng och att allt är sig likt (nästan i alla fall) och att vi alltid har lika kul.
Nu ska jag städa mitt rum vilket som vanligt ser ut som om en bomb briserat. Det ligger kläder bokstavligt talat överallt. Sedan ska Daniel komma över (puss!) och jag och syrran ska jogga. Byes.
Altså... Du kan ju inte skriva "Byes", det blir ju helt dumt när man uttalar det ju.
SvaraRadera