Nu när våren äntligen är här cyklar jag mig allt oftare fram. Det är underligt, för innan jag dammade av min gamla cykel inför Finlandsresan och RuisRock förra sommaren hade jag inte rört den på många år. Nu har jag dock verkligen insett dess för andra kanske uppenbara användningsområde. Kanske har det att göra med att nuförtiden är min bas hemmet och inte skolan/kollektivtrafiken.
Min cykel används mest för turen ner till min psykolog en gång i veckan. Det är skönt att slippa passa några bussar, och jag tar tillfället i akt att få lite motion.
Morfars cykel används ungefär varenda gång jag ska in till stan och då cyklar ner till busshållplatsen. Den är lite mindre trevlig då den är ungefär tusen år gammal och inga växlar har. Dock är det just det som gör att jag faktiskt vågar ställa den ute vid vägen, till och med över natten. Jag behöver inte vara orolig över att den ska rosta sönder eller dyl.
Annars vet jag inte om jag har vuxit på sista tiden (meddelade polisen att jag kanske vuxit 1 cm sen 2004, och nu står det hela 162 cm i passet), men båda känns små. Nästa projekt blir alltså att kalla in atomfysikern pappa för att höja sadlarna. Något sådant ger jag mig inte på själv (Niclas, jag vet att du skrattar här men du känner mig - glöm inte min gamla TV och antennsladden!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar