Jag hatar att drömma att jag åker hiss, vilket händer då och då. Oftast är det i gamla, skrangliga och ofantligt höga byggnader. Helst några hundra meter upp mot himlen ska de nå, och hissen får gärna ha fönster så man verkligen kan uppskatta hur högt upp man åker. Det kittlar i magen och jag är supernervös. I verkligheten är jag inte mer höjdrädd än någon annan, och blir inte ett dugg nervös av att åka hiss, men i drömmen, där allt kan hända är det en annan femma. Där är det större chans att något skulle gå fel, att jag skulle störta ner mot marken. Sånt som aldrig händer i verkligheten.
Jag och Daniel lyckades trixa lite med bokningen av sommarens andra Finlandsresa och fick ner priset med ungefär 50 procent. Jag blev så lättad att jag grät. Och nu har jag antagligen råd att behålla klänningen jag köpte i helgen. Ja, jag vet. Jag är hopplös (men den var fin!). Den som ser mig gå in i ett provrum med ett plagg har från och med nu full rätt att fälla och boja mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar