Varför mardrömmen gjorde så att jag var bästa kompis med just hans mamma har jag verkligen ingen aning om. Kanske tyckte jag att hon verkade trevlig i verkliga livet. Jag knackade på dörren, han öppnade och undrade vad fan jag skulle med hans morsa och göra. Hat i rösten men samma leende som på skolfotot i trean. Jag träffade mamman, vi pratade, och tid sprang förbi. Plötsligt blev han självmordsbenägen, sprang upp på taket och det blev liv och rörelse. Vi samlades i en ring på bottenvåningen och diskuterade hur vi skulle lösa situationen. Något faller snabbt förbi fönstret och Mirre slår handen för munnen. Mamman var utom sig, men han hade lyckats överleva, men hade skallskador. Människor höll upp hans livlösa kropp i armarna för att mamman skulle få se. Hans hår var plötsligt längre och ljusare, och jag var av någon anledningen den som skulle operera honom. Föga förvånande avbröt jag innan jag ens hunnit börja och ringde (mer förvånande) Dr McDreamy från Grey's Anatomy som lovade att komma på stört. Det sista jag minns är att jag är honom i första person som ser på läkaren och förkunnar att jag inte vill leva samtidigt som jag känner trycket i armen och ser hur läkaren sprutar in sömnmedel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar