Tonight's forecast? Darkness, with widespread screaming. It's been fun keeping the lights on, but I have to die now. Just like all of you.
Kanske skulle jag älska Stephen King, men vad jag tidigare vet har jag aldrig varit intresserad av skräckromaner. Om det jag nyss läst var skräckinjagande vet jag inte. Boken verkar kategoriseras (delvis) som skräck, men jag upplever innehållet som mycket mer spännande, desperat, mystiskt och intressant än läskigt. Scenariot med apokalypsen är ju självklart skrämmande, men jag blir inte rädd när jag läser boken. Hade det filmats (eller snarare när det har filmats) vet jag inte om jag hade velat se filmen. Skräckfilm har jag bojkottat sedan livmodern. Den gången jag råkade se fem minuter hos en kompis (och när jag säger råka så menar jag verkligen råka, vi var inte menade att vara i det rummet) svimmade jag.
She thought of them as the Twelve, and the Twelve were everywhere, inside the world and behind the world and threaded into the darkness itself. The Twelve were the blood running below the skin of all things in the world at that time.
Det bör också erkännas att jag inte läst någon annan post-apokalyptisk skildring förut, om vi bortser från The Hunger Games. Den saknar ju dock helt fokus på apokalypsen och vad som orsakade den över huvud taget. Det som jag och min fina bokcirkelmedlem var överens om var mest intressant i boken var skildringarna av hur samhällen förändras och nya skapas.
Kortfattat handlar boken om ett militärt experiment som går fel. De försöker manipulera ett virus som har kapacitet att i princip bota alla sjukdomar och ge evigt liv. Istället utvecklas testobjekten till förvridna, ljusskygga människokroppar med sylvassa tänder, klor och stor aptit på blod. En tänker först på vampyrer, men de är ändå inte vampyrer. Självfallet går något åt helvete, de släpps ut ur sitt supersäkra hemliga labb. De personer som bits, dvs. inte slits i stycken, blir snart som dem. Epidemin och panik sprider sig över hela Nordamerika.
Also awake was Michael Fisher. In the main, Michael viewed sleep as a waste of time. It was just another case of the body's unreasonable demands upon the mind, and his dreams, when he cared to remember them, all seemed to be lightly retooled versions of his waking state - full of circuits and breakers and relays, a thousand problems to be solved, and he would awaken feeling less restored than rudely shot forward in time, with no discernible accomplishments to show for these lost hours.
Större delen av boken (som är den första i en trilogi) utspelar sig hundra år efter att viruset släppts lös. En grupp människor bor innanför höga murar, under starka lampor och hoppas hoppas hoppas att de inte är ensamma kvar i världen, att lamporna inte ska slockna.
Det är fascinerande att se vår värld ur deras ögon. Vårt överflöd av teknik och energi förbluffar dem. Vad användes allt till? De lever ett enkelt och kringskuret liv innanför murarna. Deras språk innehåller ord och uttryck som är tydligt formade av deras världsbild och människor från olika delar av kontinenten kallar varelserna för olika saker. Virals, jumpers, flyers, smokes. Den är genuint fantastisk i sin skapelse, denna postapokalyps. Fantasin hos författaren imponerar mig när jag gång på gång ser vidden av hans världs komplexitet.
Efter att ha läst den här boken bestämde sig bokcirkelgruppen för att läsa World War Z, delvis för att kunna jämföra en zombieapokalyps med den orsakad av de här varelserna. Min personliga slutsats är att de är så lika i och med att varelserna som utgör hotet i båda fallen inte har några egna tankar. Zombierna tänker inte alls och vampyrerna (in lack of better word osv.) har tappat bort vilka de är, har inget mer sammanhängande i huvudet än att följa sina drifter, den att överleva. Vampyrer, vad jag vill kalla "riktiga" vampyrer i det här fallet, orsakar inte en apokalyps eftersom de är intelligenta och inser faran i att göra sig kända inför mänskligheten. Det är ständigt återkommande i samtliga berättelser involverande vampyrer jag läst. Den här typen av vampyr är dock så mycket mer komplex och intressant än zombien. Den största skillnaden är att deras hastighet, att de är snabbare än du hinner reagera. Zombier släpar sig fram. Kanske är det därför zombierna övervinns och vampyr(ish)erna har fått spankulera fritt i över hundra år.
Iiih! Det är den här typen av diskussioner som gör mig ofantligt glad över att äntligen fått ihop bokcirkeln! Slutligen vill jag säga att den här boken var fantastisk. Den är ingen vanlig vampyrroman. Det är inte en spänningsroman. Språket är vackert och uttänkt och måttfullt och invecklande och exploderande och jag tycker att du ska läsa den. Uppföljaren står uppenbarligen på önskelistan. I can't wait!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar