allt ont kommer från kapitalismen: del tre.

Galago publicerade tidigare i år en bild som tydligt presenterar en av de mest irriterande delarna av kapitalismen. Individualismen. Vi skulle lika gärna kunna kalla det egoismen rakt av. Individualismen går ut på att kultivera individens tro på individens rättigheter och individuella val och individuella uttryck tills människorna bortom nästippen suddas ut. Du spelar huvudrollen i ditt eget liv, ja, men det tillåter oss inte att glömma bort de miljarders andra liven, samtliga med skiftande huvudrollsinnehavare, soundtrack och perspektiv.

Jag har absolut inget emot individuellt uttryck. I så fall skulle jag inte skriva det här med en halv turban på huvudet och en ponny på tröjan. Det är när vår jakt på det egna sättet att vara går ut över andras behov och rättigheter jag blir förgrymmad.

Exempel: En stor klädkedja med butiker världen över och miljarders i vinst varje år säljer en snygg tröja. Om vi bortser från att den går att knycka har vi två alternativ här. Antingen köper vi tröjan. Eller så spankulerar vi hem, slår upp garderobsdörren (alternativt sliter ut byrålådan) och studerar hög efter hög av tröjor. Varför behöver du en ny? Du har inte redan en tröja som är turkos med glitter och enhörningar på? I feel your pain, men du behöver den inte. (Note to self:skapa ovan nämnda tröja)

Antagligen behöver du inte tröjan, och särskilt inte för 49:90 (seriously, sluta ta betalt i ören!!), eftersom det är ungefär vad arbetaren fick i lön. I årslön. Antar jag. Det är inte alls länge sedan det var stora rubriker om en fabrik som rasat över hundratals sömmerskor i Sydostasien, och just den olyckan var inte alls unik. Det händer lite hela tiden, och vi blir så arga. Sedan händer ingenting eftersom vi fortsätter köpa kläder för glatta livet.

Jag berättade nyligen för mamma om en mängd strumpbyxor jag köpt från Kina via eBay. Hon påpekade att de som gjort dem antagligen inte fick bra betalt. Mitt svar var att de som säljs i köpcentret intill antagligen inte kom någon annanstans ifrån, att enda skillnaden var mellanhanden som plockats bort. Jag tänker i kontexten av den här texten inte medge att det är försvarbart att köpa någonting från andra sidan jordklotet, apropå ingenting sådär, men det är intressant att diskutera vad skillnaden skulle bestå i. 

Jag vill hävda att väldigt mycket av det som vi medelklass, vita, privilegierade människor i Europas överkant tar för givet inte är vår rättighet. Vi är så väldigt arroganta, tycker att ingen ska säga åt oss vad vi får och inte får. Det är outhärdligt att genomlida vintern, varför det är självklart att åka till Thailand varje år. Det är okontroversiellt att unna sig en ny klänning då och då. Det går snabbare och är ofta billigare att flyga än att åka tåg, vilket gör det till ett självklart val. Likaså är ekologisk mat dyrare, dvs. obekväm. Det är absurt trots de följder och konsekvenser våra val har på omvärlden att mänskligheten fortsätter på samma bana. Lyssna exempelvis på när Ola pratar i Tankesmedjan om indiandödarmat på coop.

Allt vi lagligen kan göra verkar vi se som saker vi har fullständigt rätt att göra. Ibland upplever jag det som om folk bara inte orkar tänka själva, fundera över moralen i vissa val. Om jag köper en tröja är jag delaktig i att återskapa det slavlika som kallas arbete. Och nej, det går inte att se på sin omvärld utifrån förutsättningen att du eller jag bara är en person av många. Om vi inte levde efter våra ideal, hur vi vill att samhället ska fungera, hur vore världen då? Om jag bara dödar en enda liten person, eftersom det ju inte märks så mycket om jag bara tar en, och jag behöver det ju eftersom... ni fattar, långt draget och barnsligt resonemang. Så länge vi tänker att det inte gör så mycket att tar bilen till jobbet eftersom en bara är en i mängden kommer vi fortsätta leva detta låtsasliv på andras bekostnad. 

Individualismen har tusen uttryckssätt bortom det som har med konsumtion att göra vilka jag mer än gärna vill hoppa på. Det är dock vad jag gett exempel på ovan som kastar grus i ögonen på mig mest hela tiden. Människor omkring mig som jag gillar, tycker är smarta och empatiska, pratar som om ingenting om saker de köper och grejer de gjort. Varför förstås det inte att vi inte har råd med det här sättet att leva på? Det kostar ju människoliv. 

PS. Detta innebär inte alls att jag tycker att det bara är individers ansvar att hålla världen i schack. Med ett uns politisk vilja skulle vi vara mycket längre på vägen. Att sätta allt hopp till konsumenten är att göra ingenting. 

PS2. Yes, jag begränsar mitt leverne ganska mycket, what's your point? Min psykiatriker tycker jag ska chilla lite, inte ta på mig så mycket ansvar, men poängen är ju att så himla få tar sitt ansvar. Hen tycker dock att det är positivt att jag bestämt mig för att resa till (aka. flyga till) Japan nästa år. Den resan är skuldkänslor jag ständigt bearbetar.