totorototoro. totorototoro. ~

Innan torsdagen (då Emmy kom över utan att egentligen bestämma tid osv. eftersom jag ändå är så seg, vilket uppskattades) hade jag endast sett små stycken av Min Granne Totoro, och från studio Ghibli bara Spirited Away tidigare. Den gillade jag inte riktigt, men är i efterhand osäker på om det berodde på filmen eller det faktum att jag såg den ståendes. Jag ville ge Totoro en ordentlig chans, ty vem kan inte älska ett stort lurvigt djur? Min Ems godtog förslaget.

Som hon sa, det här är verkligen en lågintensiv film. Det är inga snabba klipp eller uppskruvad musik. Bara ett realistiskt barnperspektiv, om än något övernaturligt. Allt är ett äventyr och 75 % av filmen känns som en upptäcksfärd. Vackert som tusan är det också. Att barnen är sådär jobbigt högljudda är okej bara för att det är hur riktiga barn skulle vara. Hattarna är söta, grannpojken charmigt blyg och grannsämjan mysig. Pappan tror på barnen när de säger att de träffat en Totoro, och som tittare är det inte uppenbart att han ljuger. Jag gillar det lågintensiva, en seg å att flyta med i. Kawaii <3