Den enda gången i mentalt vaken ålder jag besökt Gotland var 2006. Jag hade kort hår, gick fortfarande med på att bära jeans och hade några få månader kvar innan min första panikattack, kunde inte förstå varför det inte gick att andas och ville gömma mig för allt. Det som hänger kvar idag är scarfen. Paniken har försvunnit men ångesten består. Den här gången, idag, skulle jag ha åkt med vänner istället för familjen, vilket jag tror är ett vinnande koncept generellt. Familjen är älskvärd men vi bor inte bra tillsammans. Åtminstone inte isolerade på en ö i Östersjön. Hade jag bara betalat min båtbiljett hade jag varit där nu. Istället väntar jag på att mitt gäng kommer tillbaka som världsmästare i kubb om en vecka. Annars är jag dubbelt besviken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar