Förväntningar: Sovmorgon (läs: vakna utvilad), mysa med partner, hitta en godispåse i skåpet, se några filmer med en vän (alternativt mig själv), orka duscha och ha på mig ordentliga kläder. Ligga i en soffa som är så mjuk att den kramar om mig och ha allt jag behöver inom räckhåll. Inga bekymmer i världen. Lite fucking lugn och ro (från mig själv).
Verkligheten: Får ingen lugn sömn i sängen efter kl. åtta. Jag måste lura kroppen att jag har gått upp, eftersom den då somnar hur lätt som helst på soffan då det finns en risk att jag kan vilja göra något vettigt. Peaken av interaktion med partner är när han frågar om jag vill ha kaffe, och kakburken är tom. Samtidigt som besvikelsen ekar runt i burken inser jag att filmer kan gå upp och hänga sig i ett träd eftersom jag har tenta på tisdag. Så jag börjar naturligtvis pyssla. Städa. Och när jag stannar upp framför spegeln har jag en fettig tofs mitt på huvudet, mysbyxor och en av Richards Springsteen-tröjor på mig, MEN också med en stor rosett runt tofsen och ett armband med bjällror på. Ett ögonblick känner jag mig så bisarr, nästan så det roar mig, innan trycket över bröstet gör sig påmint och jag söker upp den sista chokladreserven.
Bara för formens skull, tillåt mig erbjuda ett stycke text av Kierkegaard på fenomenet ångest. Ångest ångest ångest. Vi knullar runt just nu.
"Och ingen storinkvisitor har så förfärliga plågor i beredskap som ångesten, och ingen spion vet att så slugt angripa den misstänkte just i det ögonblick då han är svagast, eller göra snaran vari han skall fångas så snärjande som ångesten; och ingen skarpsinnig domare förstår att på samma sätt förhöra, ja just förhöra den anklagade som ångesten, som aldrig släpper honom, inte då han förströr sig, inte i larmet, inte under arbetet, inte på dagen, inte på natten."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar