Syster Miriam har för det mesta funnits till hands som fotoobjekt, mycket tack vare att vi bott i samma hus, åkt på samma semesterresor. Hon är överväldigande söt, min syster. Under de här åren då jag fotade mer än inte fotade hände det flertalet gånger att jag engagerade henne i diverse projekt. Det var mer än en gång som vi stod i det bleka vinterljuset under takfönstret i badrummet. Hon försökte stå så stilla hon kunde samtidigt som jag skrek åt henne att balansera de stora vita pappersarken runt hennes ansikte bättre. För det mesta ställde hon upp. Vi hade olika smak, men eftersom jag stod bakom kameran fick jag sista ordet, och hon gav sig. Jag blev alltid lika nöjd som hon var självkritisk, vägrade se hur förbaskat vacker hon är.
Notera bilden när hon äter frukost. Det är en av mycket få bilder av henne innan hon hunnit platta ut sitt hår. Innan dess har hon precis såna korkskruvar som på bilden. Alla älskar dem förutom Mirre själv så klart. Den näst sista bilden minns jag att jag var överdrivet nöjd över att fånga. Hon märker mig inte fastän den är tagen med en analog kamera och därför tog extra lång tid för perfektionisten i mig att ställa in.
Nu blir det inte lika många porträtt av henne. Jag saknar det lite, minns att jag kunde bli väldigt sentimental under redigeringen. Hon är så fin fin fin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar